Hej
Ramlade in på detta forum i morse och kände direkt att här kan jag få det jag behöver, den extra viljan som så ofta har försvunnit för mig. Jag har småsnusat (i hemlighet så bedrövligt seom det nu är) i 3-4 år på jobbet. Jag är läkare, och det yrket kan vara stressigt i perioder, och snusandet började som en belöning när man tog itu med pappersarbetet efter dagen. Så småningom blev de tillfällen där snusen satt bra fler och fler, till kaffekoppen på möten osv. Har flera gånger slutat, men glömmer bort motivationen på 3-7 dagar, och hittar på nyja och nyja ursäkter, jag måste trappa ner, bara en på morgonen.. . . . . . osv, som alltid resulterar i en dosa i fickan, som förbrukas fullständigt oenligt med ursprungsplanen, och jag är där igen. Så trots att jag har snusat ganska lite, ca 1 dosa/vecka, så inser jag nu sedan ett å tillbaka, att beroendet är starkt.
Min motivation: Jag vill inte vara beroende, jag vill värna om min hälsa, jag vill kunna hantera stress i arbetet utan ”nappen”, jag hatar att snusa och hålla det hemligt för mina nära och kära, på ett år tjänar jag ett par tusenlappar som jag hellre spenderar på ett par bra restaurangmiddagar med frun, jag har i bland obehag som hjärtklappningar, huvudvärk och magknip och är orolog för tandköttet, jag vet inte om det beror på snuset, men enda sättet att veta är att se hur jag mår när jag är snusfri.
Nu får det räcka. I förrgår tog jag sista snusen och slängde en halv dosa. Planen: Cold Turkey, med psykologiskt stöd från er. Jag räknar inte med några större fysiska abstinenssymptom, utan ffa problem med suget, tviveln, min hjärnas sluga förmåga att hitta på ytterligare ursäkter att inte sluta helt, inte riktigt nu. . . . . . .
Än så länge har jag inga besvär, men de svåra stunderna kommer snart, och då ska jag inte vara så ynklig ännu en gång.
.
