Fredagen 9 sept 2011 fick jag nog.
Jag insåg att jag var så sjukt beroende att
– Snuset egentligen inte var gott längre, bara till för att fylla begäret
– Jag inte längre kunde sova utan en snus inne. Snuspanik om jag låg sömnlös i sängen längre än 15-20 minuter.
– Alltid när jag vaknade på natten handlade det om att lägga ut snusen, skölja munnen, och in med en ny. (Vilket kunde hända flera gånger per natt)
… och fick på något sätt nog. Har haft uppehåll förut i mitt snusande (några veckor), men i övrigt snusat på i 10+ år.
Att ofta vakna med att ha fläckat ner kudden med snusdregel känns inte så fräscht.
Jag såg nikotintuggummin på affären när jag handlade på kvällen. Och tänkte att nu får det banne mig vara nog. Så jag köpte en ask och slängde snusen.
Första kvällen och dagen därpå (lördag) gick att klara av genom ivrigt tuggande.
Tuggummina lyckades döda det värsta panikbegäret så det blev uthärdligt.
Inför Måndag och jobbet, köpte jag en dosa Onico. Jag kände att nikotinabstinensen började lugna ner sig, men pirrandet i läppen och längtan efter något där började bli ett desto större besvär.
Jag använde totalt 2 dosor ”fusksnus”, och det fungerade riktigt fint. Notera att jag i det läget slutat med nikotintuggummi och fuskade således helt när jag lurade kroppen att tro att allt var som vanligt igen.
Nikotin/tobaksfritt snus tappar ganska snabbt nöjet emellertid, särskilt när man påminner sig om att det är ju rätt meningslöst egentligen, så jag bestämde mig för att skita i det efter de där 2 dosorna.
För vid det laget så hade ju det återstående ”suget” ändå gått ner till en sådan nivå att det inte var något större besvär att motstå det.
Imorgon är det 2-veckorsdagen och det kommer inte att bli några problem att ta sig dit.
Hittills går det ganska bra. Eftermaten-snussuget har försvunnit överlag, och kaffe fungerar istället. Hjärtat slår långsammare och jag blir behagligt trött och avslappnad på kvällen.
Vad mer? Jag vet inte. Ibland kommer frestelsen i form av romantiska minnen av hur goda första snusarna var, från min ungdom.
Så länge jag kan hålla de stångna, kan jag nog klara detta.
.
