Tomrummet under läppen

Hej allihopa

Jag kommer använda det här som ett bollplank. Alla tankar kommer inte vara fina och det är mycket ångest som kommer visa sig. Det är ego-centrerat och handlar inte bara om snus. Kan lite kort dra bakgrunden av vad som ledde fram till beslutet att lägga ner nikotin efter 15 år. 2011 var ett fantastiskt år för mig, jag mådde genuint superbra och nådde fram till många mål. Träffade en tjej jag blev förälskad i, startade ett företag som rullade på över förväntan, livet var kul och varmt och bra saker drogs till mig. Så kom 2012 med sina motgångar, efter en intensiv vår där allt gick i 130% fick jag en slags utmattningsdeppresion i somras. Flyttade till min hemstad som jag aldrig gillat och där ingenting nånsin fungerat pga att en fin lägenhet stod tillgänglig. Mitt företag gick trögt som honung som fått stå för länge trots ansträngningar. Fick grå hår. Tjejen stack i höstas, hon tyckte jag hade förändrats och inte gav henne nånting, hon pallade inte att fortsätta kämpa med en deprimerad pojkvän helt enkelt. Ett löfte jag gav mig själv var att lägga ner snuset före 30. Är 29 idag och har hållit mig i nio dagar från snus, snittade en dosa om dagen de senaste 5 åren. Onico är en stöttepelare just nu. Många människor jag respekterar har gett mig rådet att sluta snusa och vill känna på hur det är att leva ett nikotinfritt liv.

Så hur har den här första tiden gått?

De första dagarna var inga större problem, fick en kick av att inte snusa. Kroppen skrek efter nikotin och det var skönt att säga nej, det blir inget. Var förvånad och tänkte, var det inte svårare än såhär haha? Det var de första dagarna…

Vaknar upp runt 05:00 varje morgon sedan tjejen drog och har svårt att somna om. Skillnaden blev att utan snus vaknar jag upp 05:00, genomsvettig varje morgon. Träning har hjälpt något oerhört, det tar udden av suget och ger ett par timmars frizon. Har fungerat dåligt i sociala sammanhang där jag normalt är glad och öppen, känner att jag har en stel, grå bubbla runtomkring mig och har svårt att delta på det sättet jag normalt gör. Detta oroar mig och var inte en faktor medan jag fortfarande snusade. Blir socialt tillbakadragen av abstinenssymptomen och söker inte kontakt på samma aktiva sätt. Vill stundtals smälla till saker, känner en ilska och en frustration som är förbannad svår att hantera.

Var hos en kurator igår och snackade om situationen. Hon ville sätta mig på SSRI direkt, ögona böj. Tror inte på en pillerresa. Mina problem är konkreta och har berott på händelser runtomkring mig. Får jag ordning på livssituationen igen (någonstans att bo i en annan stad, jobb, vänskap) löser sig helt plötsligt många knutar. Testade Sertralin 2007 och det tog nästan ett år innan jag hittade tillbaka till mig själv igen efter den resan. Så är inte lika övertygad som kuratorn om att SSRI är en god idé.

Det är lite där jag står och trampar idag. Snus var något jag bestämde mig för att börja med innan jag var mogen att ta det beslutet (14 bast), nu får jag en ny chans som vuxen att bestämma om jag vill ha det i mitt liv eller inte. Ger det en månad, 30 dagar utan snus och om det fortfarande är lika illa då som nu får jag göra en utvärdering.