Till varje pris

Nu börjar kampen igen. Otaliga gånger har jag försökt utan att lyckas. Jag skjuter på det hela tiden. Jag slutar och dagen efter på väg till arbetet tänkter jag ”Men inte nu när jag ska arbeta. Jag slutar till helgen i stället.” Sen slutar jag på fredagskvällen och börjar igen på lördagsförmiddagen. Då tänker jag ”nej men nu är det lördag, jag slutar på söndag i stället.” Sedan när söndagen kommer och jag efter ett par timmar börjar förnimma början på den bottenlösa rastlösheten och tristesen utan snus tänker jag ”nej men jag kan ju inte sluta nu. Imorgon ska jag ju jobba och då måste jag ju fungera. Detta får inte gå ut över min karriär. Tänk om jag blir så arg och irriterad att jag skämmer ut mig på jobbet. Hur ska de gå sen?”

Att sluta snusa kommer alltid olägligt. Att sitta och vänta på ”rätt tillfälle” är meningslöst. Det ingår i självbedrägeriet. Det finns alltid tusentals själ till att skjuta på beslutet. Det är alltid något viktigt man ska göra, alltid något som är i vägen. Man lurar sig själv och väntar på den där veckan då stiltjet infinner sig. Den tiden kommer aldrig då man inte har mängder med ursäkter för att få fortsätta med sit älskade snus. Man orkar inte med abstinensen. Det dåliga humöret, tristessen, oförmågan att koncentrera sig och kanske det värsta av allt – rastlösheten. Inge känns meningsfullt längre. Det är trist. Man har inget att se fram emot.

”Jag har lurat mig själv så många gånger nu” sjunger Håkan Hellström i någon av hans låtar. Så är det för mig. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag börjat och återfallit. Jag blir så glad när jag i mitt abstinenta tillstånd väl har bestämt mig för att återfalla. ”Äntligen kommer man att kunna känna sig som en människa igen” tänker jag. Jag kilar ner till affären köper en dosa, packar in en pris och allt är som vanligt. Men den här gången då. Varför skulle jag inte göra samma sak nu? Imorgon, ska jag springa iväg och köpa en dosa då så snart det blir jobbigt? Nej, det ska jag inte. Jag ska kämpa nu. Jag ska prioritera detta. Jag måste genomlida abstinensen och bita ihop. Någongång lär man komma ut på andra sidan.

Varför vill jag sluta, kanske någon undar. Jag vill vara en sund människa. Jag vill cyklar och springa. Jag vill inte sitta på röven och mula nikotin hela dagara. Gör jag det har jag ingen incitament till att i övrigt leva ett sunt liv. Nikotin är som de flesta andra droger. Man måste ha mer och mer för att undvika abstinensen (som nikotinen har skapat). När abstinensen släpper upplever man ett välbehag. Mer och mer och mer. Ja, efter knappt 20 år med dosan som bästa vän är jag uppe i en ansenlig dagsranson. Det tar aldrig slut. Det måste få ett slut. Så här kan jag inte ha det. Den senaste gånge jag återförll blev jag ganska besviken. Jag mådde förvisso skit innan jag återföll (hade hållit uppe åtta dagar) men inte mådde jag så mycket bättre av snuset. Jag får dåligt samvete av snuset. Jag vet att det är onyttigt. Jag vill inte, men ändå har jag återfalli så många gånger. Innan jag återfaller har de skäl jag anfört för sluta bleknat. Jag tänker ”Det kanske inte är så onyttigt ändå. Alla andra snusar, varför skulle inte du kunna göra det? Du kan väl försöka dra ner på snusandet”. Och sen bryter man sitt löfte och blir besviken. Nej nu gäller det. Kampen börja mot ett snusfritt liv!