Tack! Känns bättre idag. Dessa vågor! Igår kväll brast det till slut: satt och stirrade ut på ingenting, allt var menlöst, och sen började jag storgråta. ÖVER VAD? Jo bara fan och hans moster vet!! Satt där länge, märkligt beteende. Försökte komma på något konstruktivt men allt berörde mig lika mycket som bleka klyschor folk pimplar med när de inte har något att säga.
Men den här dagen har lite mer färg. Kommer man sådär lågt så bara måste det ju kunna kännas bättre! Det är sant Anders, såhär snabbt kan man inte ge upp. Det bara måste kännas bättre efter varje kamp. Men Sorgen, 50-60 dagar av nedstämdhet och dimsyn – det är rätt dystert att tänka på.. jag borde väl förbereda mig på det men kan bara inte acceptera den långa tiden. Jag har ett delmål. Nästa vecka är en gräns. När jag passerar den tiden så är de fysiska besvären mindre, eller så är jag starkare, men min förhoppning är att då känns det lättare.
.
