För mig är det jättelätt att sluta snusa, jag har gjort det väldigt många gånger. Det skulle vara skönt att sluta på allvar, att kunna säga ”hej då snus, här skiljs våra vägar”. Jag åker dit på festsnusande och att ”bara ta en”. Jag försöker att inte tänka på hur mycket pengar jag har lagt ner på alla dosor som jag har köpt och sedan slängt efter att ha tagit två, tre portioner. Det som händer är att jag ångrar mig och blir stressad över att återigen ha köpt en dyr dosa, men slänger ändå bort den eftersom ”jag ska ju inte snusa!” Två dagar senare gör jag om det igen, och igen, och igen. Jag är fullt medveten om idiotin, men fortsätter ändå att kasta pengar i sjön. Jag snusar normalt en dosa om dagen. Detta har pågått i cirka femton år.
Den största anledningen för mig att sluta för gott är finansiell. Det går helt enkelt för mycket pengar på snusandet. Framför allt då jag slutar och börjar konstant och slänger nyss påbörjade dosor (och köper ny dosa dagen efter). Sunt beteende? Näe, inte särskilt.
Om en dosa kostade tjugo kronor hade jag nog inte övervägt att sluta. Den psykiska abstinensen i form av grå tristess som kommer smygande utan snus är för mycket. Det har inte varit värt det. Men nu måste jag ställa mig rakryggad och ta varje slag utan att ducka.
Rent psykiskt mår jag (surprise!) bra när jag snusar, om jag inte översnusar. Det kan bli för mycket ibland, då hjärnan kommer i spinn och tankarna rusar. Det liknar panikångest. Det har varit skönt att slippa den stressen de korta perioder jag har levt utan snus. Jag vill inte längre ge mig själv hjärtklappning och darrande fingrar.
Jag har ofta varit inne på ”Slutasnusa” och läst intressanta och inspirerande inlägg. Min förhoppning är att jag ska ta mitt farväl till missbruket seriöst och se forumet som en form av vän och bikt-bås. Jag hoppas på den här formen, jag har läst så pass många inlägg av framgångsrika kämpar. Jag ska ta fajten, som börjar i morgon 17 maj.
.
