Efter många om och men!

Efter 12 år är det dags.
Hade ett uppehåll år 2007 i åtta månader, trillade dit igen efter att ha snusat på ett bröllop, för det var ju det första bröllopet jag var på, då måste man ju få unna sig en snus?
Sen dess har jag aldrig velat sluta. Aldrig i hela mitt liv eftersom snus är det bästa som finns. Eller?

Hjärtklappningar, hjärt-volter, seg och befinner sig i en dimma, dålig blodcirkulation, hög puls i viloläge, kalla händer och fötter… Dålig aptit! Lock i öronen vid ansträngning… M.m… Beror det på snus kanske? Och vad mer blir skadat av snus?

Jag är 26 år och kvinna, vilket innebär ju att jag i framtiden förhoppningsvis kommer att bära på ett barn eller fler. Och föda det tillslut. Jag vet att jag måste sluta någon gång vilket då har slått mig varenda eviga dag i flera års tid. Har jag blivit skadat av detta nervgift som kommer leda till att jag inte kan få barn eller kommer barnet inte vara friskt pga allt nikotin jag proppat i mig genom åren? (Kanske överdrivet men ändå.. Tankar snurrar med en j*a fart så fort de får spinn) Det ger bara ångest. Ska man sluta innan man försöker bli gravid eller då man fått reda på att man är det?
Jag har bestämt mig nu, och det är att sluta i tid före eventuell graviditet. Jag ska klara det själv av egen vilja och envishet och inte för att jag ”måste” eller blir ”tvingad” med ett barn i magen.

Det är just pga min envishet som detta funkar någorlunda. Måste vara hård och envis mot mig själv, peka med fingret mot mig själv och tala om för mig själv Varför jag går igenom det, varför jag tog steget och att jag varit stark som klarat mig nu i si och så många timmar/dagar/veckor. Bara fortsätta berömma sig själv, för det är inte lätt.

Denna sida ger en också en spark i baken så fort det känns som att man kanske ska ge upp. Tack för alla bra trådar och stämningen i dem, ser inga dömanden eller nedtryckningar av någon och det är underbart, underbart att alla är på samma nivå och kan skriva som man känner utan onödiga kommentarer och förebråenden.

I alla fall så tog jag min sista snus söndag 27/8-16. Efter en bakfull dag så var det den enda för den dagen och den fick mig bara må mer illa! Då jag la ut den var det bestämt.

Tisdag for jag och fiskade, hittade i fiskebrallorna torra cigg från förra sommaren (bara fiske-rökare). Tände en och lät den i princip brinna upp, tog ett eller två halsbloss. Äckligt. Men lika sugen efter en timme, tände en till och tog ett flertal halsbloss. Varför? Det är ju äckligt efteråt. Och lite ångestfyllt för att jag förstörde för mig själv.

Men det var sista nikotinintaget, nu är det lördag och jag har varit fri från snus i 6 dgr och nikotinfri 4 dgr. Vill ha en snus ungefär hela tiden, vill ha den där känslan i kroppen ni vet. Kan leva mig in i den, men är den verkligen så fantastisk som man tror? Ja, för en väldigt kort stund kanske, den stillar ett begär. En vana man får utöva för att man kan. Men sen då? Vad ger snus oss i själva verket? Livsglädje! Det är tråkigt utan snus. Men kanske finns det något som är roligare? Jag vet inte vad, men jag lever på känslan att känna mig fräsch, hälsosam, nyttig, pigg och alert och hoppas det håller i sig för all framtid…

Har varit väldigt trött, somnat på soffan tidigt varje kväll och sovit länge varje natt. Är hungrig konstant.
Har det som absolut värst från då jag ätit frukost tills jag ätit middag, efter det är det hyfsat lugnt med abstinensen. Då jag vaknar på morgon känns det också hemskt bra att ha slutat.
Då begäret dyker in är det precis som att dra ner en mörkläggningsgardin framför ögonen och det enda jag kan se är SNUS! Men, min tröst är faktiskt onico. Försöker ta så få som möjligt, det kostar ju pengar också.

Läste om ett inte så dumt tips tidigare här på sidan, att ha en dosa med sig även om man slutat just för att kunna tacka nej till den. Jag har varit ledig sedan jag slutade och har i princip bara varit hemma, i kökslådan ligger massvis med snus som jag hela tiden står emot. Det ger en styrka konstigt nog!

Med vänlig hälsning, Snusmumrika