När jag var yngre snusade jag i många år, fram till beslut om barn. Ville inte bli pappa med en snus under läppen. Jag slutade med hjälp av plåster den gången, och det gick förvånansvärt lätt, när processen väl var igång. Sen gick många år och jag var helt snusfri.
För ca 3 år sedan, efter ungefär 8 år fri, som en blixt från klar himmel, slår suget till med full styrka… en dosa senare och jag var fast igen. Det är inte riktigt klokt så lurigt detta är…!
Men, skillnaden nu var enorm. När alla i min närhet, speciellt frun och nära vänner hade bilden av mig som viljestark och med förmåga att sluta, vågade jag inte erkänna att jag börjat på nytt. Så denna gång blev allt i smyg. Det låter ju helt sjukt faktiskt, men så är det och nu har jag toksnusat 1,5 dosa /dag i 3 år, nästan helt i smyg. Några kollegor vet, ingen annan. Hemma har jag ersatt med sugtabletter, och lyckats hålla det hemligt, så nu är jag egentligen nästan lika beroende av tabletterna.
Har mer och mer ångest över detta och måste komma ur. Fick ett bryt förra veckan (tror jag aldrig varit så nära botten i hela mitt 45-åriga liv) och har nu gjort slag i saken. Jag slutade i lördags morse, cold turkey. Tabletter mm kan jag inte ta, är nästan lika beroende av dem. Och plåster, som funkade sist har en nackdel som gör dem omöjliga: det syns för barn/fru, även lång tid efter pga rodnad. Återstår den hårda vägen bara sluta.
Nu är jag inne på dygn 4. Jag lever, men det är fan knappt. I stunder är det ok, men mest är det hemskt. Sjukt jobbigt detta. Kan verkligen bekräfta att stöd från nära o kära betyder mycket när man ska sluta. Nu får jag ta hela skiten ensam, då jag ljugit mig hela vägen hit. Kan ni stötta mig lite här? Jag behöver lite hjälp!
.
