200 dagar, det gick.

Tjena alla slutasnusare.

Här kommer ett litet annorlunda inlägg. Det var först menat som ett Whatsapp-meddelande åt brorsan som planerar sluta, men det blev lite långt så tänkte att jag postar det här så kanske någon annan kan dra nytta av det.

Så först min bakgrund. Slutade kall kalkon för 200 dagar sedan. Detta är mitt andra helhjärtade försök. Första gången jag försökte mig på detta var för 2 år sedan då jag höll upp i ca 60 dagar. Det var den såkallade “gråa vardagen” som knäckte mig då, ett känt begrepp för alla som hållit upp i över tre veckor.
Kvällen som knäckte mig ja. På dagen hade vi spelat fotbollscup med gamla gänget och på kvällen väntade bastu, öl och givetvis en hel del snusare. Hade hållit upp i 60 dagar då och tänkte att bara idag, bara ikväll ska det avnjutas snus. Fortsätter slutandet som vanligt efter detta.. Och så var det då dags för snusen. Den som skulle ge ett lyckorus och känsla av välbefinnande, alla bitarna i pusslet skulla falla automatiskt på plats igen. Men vafan, den första snusen jag tog efter 60 dagars uppehåll gav mot förväntningarna ingenting, enbart ett obehagligt yrsel samt lätt illamående. Snus efter snus las in, men ingen speciellt bra feeling kunde kännas. Skit samma och kvällen flöt…
Så var det fösta försöket klappat och klart. Garden var nere och det blev snus igen nästa helg, följt av måndagssnusen osv osv. Det var en lärorik resa och tror faktist att jag omögligtvis hade förutsättningarna att klara av det första gången. Nu förstod jag att jag fatkist kommit över det fysiska nikotinberoendet och nikotinet i sig gav inget. Det var enbart psyket som spökade och man intalade sig själv att snuset var den helige gralen, lösningen till allt.

Att vara utan snus i 60 dagar tog rejält på krafterna. Fast jag i grund och botten ville sluta, tog det ytterligare 1,5 år innan jag orkade göra ett helhjärtat försök på nytt. Hade två burkar kvar i kylen och hade skaffat nikotinpåsar på apoteket eftersom jag visste att snuset kommer att ta slut fören jag får nytt (bor i Finland). Tanken fanns att återanvända snus som möjligtvis hade nikotin kvar i sig. I takt med att jag mulade in påse efter påse av detta torra apotekssnus kom det som från klar himmel. Vafan håller jag egentligen på med. Försöker hålla nikotinnivån på en någorlunda nivå förrän kylen har fyllts på med riktigt snus igen. Nä fan, nu får det räcka. Spottade ut, och kastade resten av innehållet i burken aggressivt skrikandes ut i skogen.
Så var det dags igen, in i dimman. Har ju varit med förr så visste i stora drag vilket elände som väntade.
Dag 1-4: Den fysiska biten. Man känner sig totalt IQ-befriad, har dimsyn, och känner sig inte så kaxig längre. Efteråt kan man dock konstatera att det här är en relativt lätt fas i slutasnusa-skedet. På något sätt är man beredd på att strida mot abstinensen och det är något konkret att fighta mot. I kort är den första fasen förjävlig, men överkomlig med hjälp av tex löpning, annan fysisk aktivitet och tjurskallighet. Man tar sekund för sekund, timme för timme.
Dag 5-14: De första veckorna och veckosluten. Första fredagen efter jobbet känns minst sagt pissig. Hade hellre jobbat hela helgen, gratis. Här kommer även de första känningarna av snustrollets påtryckningar. ”Ta en snus så går allt över” ”Du kommer aldrig nånsin att njuta av ett veckoslut igen, du har ju inget snus” ”Finns ingenting du kan göra för att bli lycklig igen, till det behövs snus” ”Lördag morgon utan snus???” Det enda vettiga man kan göra är sysselsätta sig med något, vad som helst, för att få tankarna ens någon sekund på annat. Nu vid dag 200 kan man bara konstatera att man haft en jävligt felprogrammerad hjärna men det går att bli ”frisk”.

Dag 15 – 40, den grå vardagen: I princip samma som dag 5 – 14. Fysiskt börjar man dock märka positiva förändringar som att somna bättre på kvällen, lägre blodtryck, lugnare puls. Fysiskt kan man säga att man mår mot förväntningarna rätt bra, riktigt bra. Psyket börjar dock undermedvetet tynga och bryter sakta men säkert ner en. Vissa dagar känns lättare än andra men i övrigt är det bara elände. Man har förlorat sin bästa vän (snuset), hur skall man nu koppla av efter jobbet, eller prestera på jobbet? Allt känns bara hopplöst. Man har dopat sig med övernaturliga mängder dopamin tidigare och hjärnan tvingas nu omprogrammera sig och generera dopamin på naturlig väg. Runt dag 40 tror jag dopaminnivåerna är som lägst. Runt dag 40 är också en period då de flesta slutasnusa försöken går i graven och snusningen återupptas. De som misslyckas känner att de gett sitt allt, de kan inte sluta snusa, de har för svag karaktär, livet är inte värt att leva utan snus m.m. Snustrollet har övertalat dem att börja igen.

Dag 40 – 70: Same shit different day. Fysiskt mår man bra men men… här föll jag sist. Den grå vardagen ger inte med sig utan det känns som om man sjunker djupare och djupare ner i det psykiska moll-träsket. Nu som då kommer också ena sjuhelvetes fysiska bakslag. Några obetydliga saker som att man inte hittar telefonen kan trigga ett enormt snussug. Man är så pass mör i det här skedet att det känns som om man slutat i en evighet men skiten tar aldrig slut. Skit bara kommer och kommer tillika som snustrollet säger ”Jag sa ju det, du kan inte leva lyckligt utan snus” ”Bara börja igen så slipper du hem igen” ”Andra kanske kan sluta och få ett normalt liv, men inte du, det kommer aldrig gå”.

Dag 70 – 90: Vid det här laget har man upplevt många dagar där man känt att beslutet att sluta snusa var det bästa man gjort. Att vakna på lördag morgon, fräsch i munnen utan en tanke på snus. Det om något är overkligt. Men nu är det faktiskt verklighet. Det finns dagar då man inte ens märkt att man slutat, utan först på kvällen kommer man på det. För min del var det runt dag 90 som dessa dagar blev flera och flera. Har hört att det tar i genomsnitt runt 90 dagar för hjärnan att degenerera nikotinreceptorerna. Hjärnan är rätt snabb att förändra sig med tanke på förutsättningarna, man har ju dopat den med centralstimulantia i X-antal år.

Dag 100+: Jahapp här är man nu och snusbegäret är i praktiken borta. Jag tänker fortfarande nu och då på snus men karaktären har ändrat. Nu vet man att det går att leva lyckligt utan snus. Faktum är att det nya snusfria livet är så jävla mycket bättre än det gamla. Detta är något man omöjligt kunde tro på under de första dagarna/veckorna av resan. Men sant som fan är det, men nu väntar det okända. Vad jag läst så borde det vara nerförsbacke med några enstaka fall av snussug. I det här skedet får man väl klappa sig på axeln, man har ju gjort det omöjliga. Nu gäller det bara att aldrig få i sig nikotin igen.

Positivt med snus
– Ingenting

Positivt med att sluta snusa (i mitt fall)
– Lägre puls
– Lägre blodtryck
– Stabilare blodsocker
– En känsla av ett lugn, ingen berg och dalbana med toppar och dalar som då man snusade
– 50 € / vecka, eller 120.000 € på 20 år (8% avkastning). Något du vill ge Swedish Match?
– Överlag mycket mera energi
– Fräsh mun
– Friskt tandkött
– Ingen huvudvärk pga. överdos av nikotin
– Ingen risk att sonen pillar på snusburken eller smakar på snus
– Stor del av släkten missbrukar nikotin, min son skall inte ärva detta missbruk av mig
– Känsla av nöjdhet, ÄR FRI FRÅN SKITEN

Förr kastade man sig, söndersnusad och orkesslös, på soffan efter jobbet. Med darriga händer trottade man in snus efter snus, öl behövdes också för att på något kemiskt sätt varva ner efter en dag med överdos av centralstimilanta. Detta har man utsatt sig för, år ut och år in. Ovetande och beroende, nu räckte det.
Lycka till alla slutare, det är så värt!