Ajöss och tack för fisken

Jag slutade inte snusa för att jag ville.
Jag slutade snusa för att jag blev ombedd att göra det.

När jag var 15 började jag snusa, en kompis hade snus med sig på bussen hem från skolan och han frågade om jag vill testa, jag fastnade direkt.

Jag vet inte varför jag började. Jag minns att jag höll det hemligt i några år tom för mina bästa vänner. Snuset var för mig ett sätt att hantera vardagen från första början, att fly bort och bara få må bra en stund. För jag mådde bra när jag snusade, huvudet kändes lättare, allting var hanterbart.

Så fortsatte det. Jag har under mina 12 år aldrig snusat särskilt mycket, en dosa om dagen om jag varit stressad. Jag ville inte sluta snusa för att jag inte insåg fördelarna med det.
Den ekonomiska faktorn har aldrig varit stor för mig, jag snusade Kaliber och la 400 kr i månaden på snus.
Hälsoriskerna med snus ville jag inte tro på då jag inte såg några riktiga slutsatser från aktuell forskning och då tandläkaren inte anmärkte på något.

Här sitter jag nu. 21 dagar har passerat och jag vill aldrig mera snusa.

Jag vill aldrig mera snusa därför att jag har mått så otroligt dåligt under den här processen.
Jag har känt mig deprimerad, arg, full av ångest bara på grund utav att hjärnan inte får nikotin. Det som en gång triggade en enorm känsla av välbehag har blivit vardag och ersatt kroppens egen förmåga att skapa samma känsla.

Jag vill aldrig mera snusa för att jag sover så otroligt mycket bättre nu, jag har mer energi och är mycket gladare när jag är glad.

Jag vill aldrig mera snusa därför att jag tänker på alla gånger jag har haft snus i mungipan eller hållt på och kladdat med ett överfullt topplock och tyckt att det har varit motbjudande.

Vecka 1:
Första 2 dagarna var tuffa. Jag fick inget gjort på jobbet utan satt mest som ett fån och käkade godis.
Dag 3 – 7 var funktionella, kunde sysselsätta mig någorlunda men hade väldigt svårt att fokusera.

vecka 2:
första 2 dagarna var superenkla, tänkte att det här kommer gå hur bra som helst men sen sa det pang.
dag 3 fick jag en ångestattack från helvetet, trodde att jag skulle slå sönder hela lägenheten.
dag 4 var lättare men fortfarande tung, kom ut och sprang 2 gånger vilket jag tror hjälpte.
Resten av veckan gick förvånansvärt bra, Sprang efter jobbet på fredagen och var borta över helgen.

vecka 3:
Hela veckan gick förvånansvärt bra fram tills lördagen då jag hade en dålig dag. Hade inte sprungit på ett tag så det hade säkert med saken att göra. Jag var lättirriterad och väldigt fokuserad på allt negativt.

Söndag IDAG:
pga mitt humör igår har jag fått hantera vissa saker idag. Jag önskar att jag kunde hantera det bättre men när det väl inträffar så är det för sent, allt som hjälper är att sova. Jag vet bara att jag kan agera proaktivt genom att träna regelbundet så jag antar att det är så jag får göra.