Hjälp

Jag behöver hjälp. Jag tar det från början. Är 35, mammaledig med mitt tredje barn, och har snusat sen jag var typ 20. Jag har bestämt mig för att sluta snusa men det är så oövervinnerligr svårt. Jag vet att jag kan, varje gång jag blivit gravid har jag slutat i samma sekund jag sett plusset på stickan, och aldrig mått bättre. Mitt största misstag var att börja snusa nu igen efter sista barnet, har snusat i 6 månader nu och jag ångrar mig djupt. Jag funderade i flera dagar på om jag skulle öppna den goda kalla snuskburken general white som min kompis glömt i kylen. Efter tre dagar gjorde jag det. Kastade dosan och sa aldrig mer. Sen var jag fast. 4-5 gånger köpte jag snus och bara lastade den efter en prilla. Nu är sonen 6 månader och jag är fast. Jag skulle slutat nu vid nyår, men det tar en dag och jag blir irriterad, sur och känner mig ostabil. Min man har slutat snusa för flera år sen, och märker direkt på mig. Att han frågar ”har du slutat snusa” är detsamma som att fråga ”har du mens eller” och jag vill skälla ut honom, smälla i dörrar och bära mig åt. Istället blir jag lättirriterad och startar konflikter, undertiden som snusmonstret jobbar järnet och övertalar nig att inget av det här hade hänt om du bara kör och köper en snus, det tar 1 minut sen är du av med det här. Gör det. Köööör”. Så jag körde och köpte en ny snus igår och kände mig som en heroinst som letade efter en öppen butik. Nu sitter jag här och har snusat konstant. Känner mig så jävla dålig och svag. Varför kan jag inte bara ta mig i kragen? Varför går jag med på att låta snuset bestämma över mig såhär? Min man säger att jag ska sluta ge mig själv dåligt samvete och vänta med att sluta tills jag börjat jobba igen, nu har jag varit hemma med 3 små barn i mer än en månad, och det säger sig självt att man inte orkar sluta nu. Men jag vet att när jag väl börjar jobba så kommer andra undanflykter. Jag hatar att snusa. Jag smyger med det. Mina barn vet inget, jag ljuger för tandläkaren (moget). Varje gång jag smusslar in en snus så tänker jag att det är väl själva fan att jag inte har bättre karaktär.
Jag har slutat innan, med tuggummi, men då blev jag beroende av dom istället. Jag har inga andra problem med mat, alkohol eller mående i stort, det är bara det här ”unnandet” jag måste komma ifrån. Snusmonstret äger mig, och jag tror att allt blir lättare med snus, men så är det ju inte. Jag är lika stressad ändå.
Jag vill verkligen sluta. Dels för att jag hatar att vara beroende av något, och för att mitt tandkött krupit upp, och för att jag hatar allt kring snus. Är den snart slut, hur ska jag komma till affären? Jag är så trött på att misslyckas och få dåligt samvete för att jag misslyckas hela tiden. Och när jag väl börjar igen så är det som om jag måste nusa HELA TIDEN. Nu blev det långt, men jag är så fed up.