Snusmonstrets hårda grepp

Har försökt mig på Allen Carr, Easyway-metoden som i princip säger att viljestyrka inte är nödvändigt eller på vissa sätt t o m dåligt, dålig taktik iallafall (enligt honom) när man ska sluta snusa. Men något känns det som att jag har brist på eller kanske inte ”avhjärntvättat” nog vid mina försök att sluta snusa, har jättesvårt att helt få bort önskan att kunna ta EN snus för att bli snusfull.

Även om man logiskt sett fattar att det är jättedumt; att man skulle backa i progressionen mot att återställa hjärnan (dopaminregleringen t ex) och fysiken efter biverkningar av snus, så känner jag mig lite halvt maktlös inför mig själv. För jag vet att även om jag klarar mig igenom den här dagen t ex (som det kanske hörs – lite tveksamt, haha) så kommer det bli verkligen SKITJOBBIGT att sitta och förhandla med sig själv på det viset i många timmar, dagar eller kanske t o m veckor tills man förhoppningsvis övertygat sig själv att nej, jag vill inte ha någon, jag tror på mig själv när jag tänker att det inte är värt det.

Om det spelar någon roll i sammanhanget så har jag på senare år (förutom kortare perioder när jag lyckats hålla uppe) kört i huvudsak väldigt stark snus, som jag lyckas bli snusfull av ibland trots att man är sån storsnusare, och mängderna har ökat till löjliga nivåer eftersom tandköttet ofta varit så skadat att man velat ta ut snusen och ha två inne konstant på samma gång så man försöker – ut med den/dom efter 5 minuter – börja om efter 5 minuter när man tycker det är tomt utan, och till slut har man gjort av med 2,5 dosor på en dag.
Jag tvekar inte en sekund på att jag VILL sluta, märker negativa hälsoeffekter av snusen förutom andra uppenbara nackdelar, inte minst bara av att vara så stört beroende av något. Men tror att något saknas i verktygslådan eller kanske att bearbeta ännu bättre om man ska lyckas på sikt. För när jag får ett rejält ”jag vill gå och köpa snus!”-infall vete sjutton som sagt om det känns som att man vunnit i längden om man får spendera timmar i sträck på att övertyga sig men ändå har känslan av att den viljestyrkan (som man ju inte skulle behöva använda) bara kommer räcka några timmar eller i bästa fall någon eller ett par dagar ändå innan samma nästan handikappande besatthet börjar om igen.

Några synpunkter eller idéer?