Förra veckan inträffade det speciella datumet 11-11-11. En del valde att gifta sig, Egypten stängde cheopspyramiden för en dag och diverse domedagsprofeter hade säkert klart för sig vad som skulle hända den dagen. Själv uppmärksammade jag dagen till att göra den till den första snusfria dagen. Jag gav mig tusan på att det nu skulle vara färdigsnusat och jag håller än. De första dagarna räknades timmarna och att bara komma in på tvåsiffriga tal kändes som en stor bedrift.
Jag var nöjd med varje grej jag gjorde utan att behöva ha snus i munnen. Allt från att dra upp båten till att dricka upp kaffekoppen.
Att ha genomlidit de första 72 timmarna som ska anses vara tyngst såg jag också som en bedrift och tävlingsinstinkten var stark. Nu är jag strax uppe i 6 dygn utan snus och jag vet inte hur länge det här räknandet ska fortsätta. För jag inser nu att det framförallt är det som håller igång motivationen och för tillfället den enda anledningen till att inte fortsätta med snus. Är snart uppe i delmålet 1 vecka, men sen då..
För att inte åka dit är mitt nästa steg att nu börja skriva dagbok om det här projektet.
Läget just nu är rätt tungt. Inte för att jag har abstinens, mer att jag under dagen börjat ifrågasätta beslutet att sluta snusa efter drygt 20 år med dosan i fickan. Argument som spara pengar, slippa vara slav under snus etc är inte lika starka som de var igår. Ser mig nu istället som slav under klockan – jag räknar tid och det var väl inte det jag hade tänkt mig. Jag hade ju tänkt mig den stora friheten..
Men jag ska inte ge mig, jag klarar det här. Jag är ju trots allt inte alltför sugen och abstinensstinn på snus. Jag hade väntat mig värre.
Det ska gå bra.. Det är bara det att jag inte är så sugen på att vara utan snus heller..
.
