Som titeln lyder, så har det varit som att sitta fängslad i 45 år. För mig har snusandet inneburit total avsaknad av aktivitet, förutom när jag som yngre sprang mycket – något jag inte kan utöva längre p.g.a olycka för några år sedan.
Att jag nu har valt att sluta, finns i ett beslut som är välgrundat och som har växt fram under de senaste åren. Vi fattar beslut dagligen men för att lyckas med att sluta med ett långvarigt missbruk, så krävs det frågor: Vad ger snuset mig, vad kan bli bättre, får jag mer energi, kraft, mod och stimulans om jag slutar? Svaret på den frågan är tveklöst JA!
Jag har så långt jag kan minnas, inte gjort annat än suttit och sugit på snus, som en bebis suger på sin napp.
Även om jag inte kan träna särskilt mycket rent fysiskt, så har jag andra intressen (som fått stå tillbaka) p.g.a mitt snusande.
Har i princip snusat hela dagarna, förutom uppehåll för måltider och sömn.
Är en mycket ensam människa, vilket gjort att jag snusat mer, har även missbrukat alkohol i perioder men slutat med det sedan 7 år tillbaka. Så jag vet vad nolltolerans är för mig och var mina personliga gränser går.
Slutade morgonen den 10:e augusti, utan kaffe och några hjälpmedel. Cold turkey och har inte haft större besvär än svettningar, och att jag känt mig allmänt mosig och efterbliven än så länge…
Nu fortsätter jag resan fullt inställd på att klara den resten av livet.
Lycka till ni andra medresenärer, den här resan ska vi klara!
.
