Efter snart fem lååånga veckor, är det dags för delårsbokslut. För det första: jag har alltid trott mig vara predestinerad som nikotinist. Högt tempo i allt vad jag tar mig för och beroende av belöningar i olika former. Började snusa i hockeylaget i början av 70-talet och har inte varit utan snus sedan dess. Så frågan är om den personlighetstypen över huvudtaget kan vara utan snuset? Helt klart är ju att prillan måste ersättas med något annat. Förhoppningsvis något nyttigt och utvecklande. Som det känns idag efter att den rent fysiska abstinensen har släppt taget, så har jag fått ett inre lugn. Blir inte ens blixtarg som jag kunde bli tidigare. Så svaret är nog: nä, det är inte förutbestämt att vara nikotinist
För det andra: sover bättre och har en suverän cirkulation i armar och ben. Känns som att ha dunvantar och duntofflor på sig. Inte dumt alls, när andra gnäller över regn och blåst. Då visslar jag fram på gatorna
För det tredje: mat och vin smakar mer.
Och det fjärde: jag har inte slutat. Jag har ett uppehåll….
.
