Nästa vecka blir det sex månader utan snus. Ett halvår! Jag tänker fortfarande på snus varje dag men inte med saknad utan med förvåning och lycka över att jag faktiskt inte längre definierar mig som snusare.
En märklig sak har jag trots detta noterat och det är en tilltalande saknad, ett hål har jag kallat det. Någon gång efter 100 dagar när snus inte längre kändes som ett alternativ började jag fokusera inåt och upptäckte ett rum därinne som inte är tomt direkt men lite som en vattenfylld brunn. Det finns något på botten men jag är fobiskt rädd för djup och trånga utrymmen och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att komma åt det där något. Jag lever med svindel som känns som ett sug i magen.
Idag ska jag flyga till ett ställe som jag förknippar med löpning, läsning och vila. Jag hoppas komma igång med all tre. Först måste jag ta mig förbi den stora lusten att röka (bara en) på flygplatsen när ingen ser. Kanske därför jag skriver detta som egentligen känns väl personligt. För att sätta ord på min diffusa längtan och hjälpa mig själv att stå emot det som i min (fortfarande kidnappade hjärna) framstår som lindring.
Jag skriver också i förundran över att det jag trott varit ett rent fysiskt beroende visat sig dölja så mycket mer. Kanske fler som delar den känslan.
