Äntligen!

[misja]

Sen är det jobbigt att mitt slutande inte följer mönster. Jag har likadant sug varje dag och det är som sagt en ständig känsla av otillfredsställelse. Jag får inga attacker av sug – det maler på samma frekvens dag efter dag. Monotont och grått. Fast när jag läser tillbaka inser jag att jag inte känner mig speedad längre. Bara tom. Ursäkta deppet om någon läser. Inte särskilt peppande. Men jag måste skriva det jag känner annars blir det meningslöst.

[Booka]

Jag har tänkt att jag skall köra en månad där jag tycker synd om mig själv och äter godis, nötter osv varje dag. Jag behöver det och jag är värd det, 3-4 extrakilo är min belöning för att jag varit så otroligt duktig och har lyckats sluta snusa. Men sen får det fan räcka, om jag lyckats sluta snusa, så skall jag väl kunna sluta småäta varje dag? Jag hoppas det i alla fall 🙂 Snus är i alla fall inget alternativ.

[misja]

Det tycker jag också att man måste tillåta sig, Booka. Mig hjälper det inte bara. Samma känsla av otillfredsställelse med eller utan godis. Jag gillar vin men det försöker jag hålla mig ifrån. Kärleken är lite för stark om man säger så.

Annars har dagen varit ok. Jag har kört bil långt ett par gånger nu och idag gick det fint utan snus. Brukade gilla att köra, dricka kaffe och snusa. Nu är det bara kaffe och det var inte så illa faktiskt.

Ska belöna mig med ett par nya löpardojor, tror jag. Springa in våren. Kanske har konditionen blivit lite bättre utan nikotin. Jag tror det 🙂

[abrakadabra]

Hej! Vad intressant att läsa din tråd och din resa!
Den där meningslösheten du skriver om är jag livrädd för… Bävar inför den.
Men det MÅSTE ju vara så att VILJAN ska vara STARKARE? Jag tänker försöka ställa in mig på det nu… Allt handlar om viljan, då kanske det meningslösa färgas med lite värdig mening:)

Kämpa på!

[misja]

Vad glad jag blir, abrakadabra att du fått ut något av min deppiga tråd 🙂 Jag tror att meningslösheten är en fas som man måste igenom och för mig har den visat sig svårare än de första dagarnas närkamp. Viljan är absolut det enda som är viktigt. Har man den klarar man hela loppet, det är jag övertygad om.

Jag kommer på mig själv med att det händer att det går flera timmar utan att jag tänker på snus. I går kväll var jag ute i stallet och pysslade med hästarna sent på kvällen. Kände mig faktiskt inte alls otillfredsställd utan tvärtom. Jag känner försiktig optimism. Och nu ska hästarna ha lunchhö igen och snart börjar en föreläsning via länk som jag ska vara med på. Ute skiner vårsolen och livet är faktiskt ganska härligt.

• Det här svaret redigerades för 9 år, 7 månader sedan av misja.

[misja]

Idag stod jag i kassakön på Coop. Det tog tid i påskrusningen och jag stod länge med snuskylen precis bredvid. Jag kände faktiskt lycka över att slippa spendera pengar på snus. Att slippa fundera över hur många dosor jag kan tänkas behöva i påsk. Slippa skämmas lite inför min man som stod med mig i kön över antalet. Han är världens mest tålmodiga och slutade själv för fem år sedan så egentligen behöver jag inte skämmas inför honom. Jag skäms nog mest inför mig själv. Nu slapp jag i alla fall det. Fortfarande med en gnagande känsla av att det är något som fattas. Men det kommer att gå över. Det vet jag.

[LinaMie]

Den känslan gillar jag! Jag känner den kort nästan varje gång jag är i en affär. Att jag inte köper snus. Det är stort. Fast jag har lust att skrika ut det till alla! Hallå kassörskan och alla andra här! Jag köper inget snus!! Applåder tack!

[misja]

Ha ha @LinaMie! Man får alldeles för lite cred, tycker jag. Jag har det så jäkla tufft nu att jag allra minst vill ha en röd matta utrullad för att jag klarar av det.
Jag beundrar alla som bor i närheten av en affär och klarar att sluta. Själv jobbar jag hemma med två mil till närmsta snusställe och barn eller man är med mig varje gång jag åker till människobyn. Hade jag haft en mack här tror jag att jag hade rökt för länge sedan. Och sen snusat för att det går ju bara inte att röka. Så känner jag idag när det är svårt. Andra dagar har det varit lättare så jag vet inte. Jag vill fortfarande inte varken röka eller snusa. Jag ska inte. Men det är en envis jävel den här abstinensen.

[misja]

Dagarna går men suget består. Eller suget och suget. Missnöjet. Känslan av tomhet. Fast jag tänker faktiskt på det mindre och mindre. Livet rullar på och särskilt kvällar är lätta.
Känner mig hyperenergisk och oroar mig faktiskt lite för att jag sover så lite. Om jag somnar innan tre-fyra på morgonen så vaknar jag minst en gång i timmen natten igenom. Svettas inte. Bara klarvaken. Pigg som en duracellkanin ändå och skriver på mina jobb, planterar om blommor, kör hästar, skjutsar barn och städar. Längtar efter vin eller nåt för att få lite lugn i skallen men aktar mig för det. När jag väl sover drömmer jag som en tok. Mycket om cigaretter.

[mic]

Kämpa på! Det blir sakta men säkert bättre och bättre. Om man tänker tillbaka, så är det ju mycket som blivit bättre..eller hur?

Se framåt-men minns hur det var! 🙂

Idag har jag fixat 50 dagar! Helt otroligt..det trodde jag inte ens på själv. Känns på många sätt helt overkligt. Den mest inbitne snusaren i världen har slutat snusa!?! Undrar om jag någonsin riktigt kan förstå det 😉

Nu kör jag vidare mot 100 dagar och jag hoppas du och många andra hänger på! För det finns tydligen ett liv utan snus och nikotin!

Och det är SJUKT SPÄNNANDE att se var resan tar vägen!

En sak är i alla fall solklar. Det blir så mycket bättre.. 🙂

Nu åker vi vidare!

/Mic

[Författare]

Inlägg