Usch ja. Nu sitter man här igen. Tredje gången faktiskt. Det är så mycket jag behöver skriva, känner jag. Så många tankar om allt det här med snus, nikotin, alkohol och dess påverkan på psyket.
Jag ska börja med att sammanfatta lite kort varför jag är här och min historia. Jag började snusa 1996 när jag var 17 år gammal. Jag gillade verkligen snus. Snuset var ett av mina stora glädjeämnen. Det skänkte ett skimmer åt allt jag gjorde. Första gången jag la av, 2007 har jag för mig att det var, så gick det hyffast lätt. Hade en deppig period på nån månad. Botade denna med en och annan festcigg. Jag började igen och höll på till 2010 när jag på nytt la av. Jag hade alla de fysiska och psykiska besvären. Jobbigast var det med humöret. Jag blev så enormt nedstämd. Men, jag lyckades komma över det också. Även denna gång slarvades det med en cigg på fest, nått nikotintuggummi då och då till att börja nalla snusar av folk i min omgivning. Jag höll allt hemligt för min flickvän (i alla fall snusarna). Anledningen till att jag tog dessa ”nikotinkickar” var för att det höjde mitt humör så enormt. Jag mådde så otroligt bra när jag tog ett nikotintuggummi eller en portion av en polare när vi spelade eller satt på krogen. Jag hade inget problem med att hålla uppe till vardags. Hade inget direkt sug. Jag bara gillade de där kickarna man fick.
I slutet av förra året köpte vi ett hus, tjejen och jag och skulle flytta ihop. Det var ett stort steg för mig. Jag är en ängslig själ emellanåt och detta var något som kändes på kul och lite deppigt på samma gång. Slut på ungkarlslivet, slut på att ta en öl när man vill och inte kunna vara för sig själv när man ville. Snusandet blev ganska regelbundet veckorna innan inflyttningen. Det hjälpte mig att hålla humöret uppe. Sedan vi flyttade in har jag snusat lite i hemlighet i ca. ett halvår. Tre, fyra per dag. Mest på helgerna. Detta har fått mig att må psykiskt bra och gett mig en livsglädje. Mitt humör har däremot åkt berg-och-dalbana. När jag försökt att lägga av har mitt humör sjunkigt till bottennivåer. Panikångest, 30-årskris, ifrågasättande av mina känslor för min sambo. Vissa dagar har jag älskat henne mer än allt och vips så har jag varit beredd att lämna allt. Jag är så trött på detta. Jag måste får ordning på min hjärna. Jag kan inte leva med dessa deppressioner var 4:e dag. Nu har jag mått bra ett par dagar. En vecka under semestern var jag jättedeppig. Jag har berättat för min sambo att jag snusat i smyg och att jag vill lägga av. Hon blev arg och ledsen för att jag ljugit såklart. Jag har tagit Nicotinell några veckor nu men humöret går ändå upp och ner. När jag tar en snus så känner jag mig normal igen och allt är bra.
En annan skrämmande sak är att alkoholen har samma effekt. Jag blir så positiv och glad till allt när jag dricker några öl. Livsglädjen och inspirationen bubblar upp i mig. Tyvärr kan den vända lika tvärt när det blir för mycket och dagen efter kan vara rent fruktansvärda. Jag mår då så psykiskt dåligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Nu är vi här. 1 augusti 2012. Jag tar inga mer tuggummin nu, hoppas jag. Inga mer snusar heller. Cigaretter är jag inte ens sugen på så det blir inga problem. Jag är rädd. Rädd för vad min hjärna ska hitta på. Jag undrar ofta om det är snuset som är problemet eller om det är annat. Mina besvär yttrar sig som oro, ångest, nedstämdhet och som sagt, ifrågasättande av min kärlek. Det är så konstigt att jag i en hel vecka kan vara så otroligt förtjust i min kvinna och älska henne så för att sedan en morgon vakna upp och nästan avsky henne! Något är ju fel i huvudet. Är detta nikotinet som spökar? Detta ska vi ta reda på nu. Cold, fucking kalkon kör vi från och med nu.
.
) allt som kan påminna hjärnan om nikotin, som papper, onico, ingefära m.m. Jag tror du bara förlänger plågan med ”hjälpmedel” 
