Att få ordning på sin tillvaro

[Flatpicker]

Jag sa att jag skulle hålla mig borta men jag hoppar ändå in lite snabbt och berättar att det är 160 dagar utan nikotin nu. Jag känner fortfarande ett litet sug på en prilla då och då på men det är långt ifrån en abstinens. Det är bara tanken som slår en helt plötsligt, oftast om man gör något kul och man blir påmind om att detta brukade vara ett tillfälle då man tidigare brukade ta en snus.

Jag kan även med full övertygelse konstatera att alkohol inte är bra för mig. Jag måste inskränka drickandet till enstaka sociala tillfällen. Aldrig i veckorna eller på helger utan anledning. Julens drickande flera dagar i sträck gjorde mig totalt drenerad på serotonin och deppressionen var ett faktum. Nu har jag inte druckit på en vecka, har försökt att träffa bästakompisar och träna så mycket jag kunnat. Alla mina mörka tankar, tryck över bröstet och ångest är som bortblåst. Jag testade att ta en folköl till maten igår och märkte att obehaget kom krypande direkt. Så skönt att se klart på allt och vara fräsch i huvudet.

Lycka till alla ni som precis lagt av! Ni har allt att vinna!

[Flatpicker]

Hej på er tappra krigare!

Jag stikcker in huvudet och uppdaterar er lite om läget. Jag är nu 100% nikotinfri i 230 dagar (tvåhundratrettio!!) Så länge har jag aldrig varit helt ren.

Tyvärr så har ångesten fortfarande ett starkt grepp om mig. Kronisk värk och lätt tryck över bröstet. Detta går över om jag dricker alkohol eller tränar. Humöret går upp och ner fortfarande. Jag känner en inre stress och oro som aldrig ritkigt kan stillas. Jag tror fortfarande att nikotinet har någon form av grepp om mig även om jag inte direkt kan känna sambandet. Jag har ju aldrig kännt så här tidigare, innan jag la av, så det måste vara så.

Jag drömmer fortfarande om att jag snusar vissa nätter. I drömmen känns det aldrig speciellt bra. Det känns bara ”normalt”, typ. Känslan av ånger inför att jag åter är tillbaka i snusandet finns där också, i drömmen.

230 dagar utan nikotin är inte speciellt lång tid om man ser till den tid man haft nikotinet i kroppen. Jag uppskattar antalet snusdagar till ca. 6300. Det är i princip hela mitt vuxna liv. Från tonåren fram till nu. Under hela denna långa tid har min hjärna fungerat på snus. Om jag tänker tillbaka på händelser och episoder i mitt liv så ser jag att snuset alltid har spelat en väldigt central roll i min tillvaro och hur viktigt det har varit för mig. Om jag stannar upp och betänker detta så inser jag att jag faktiskt mår väldigt bra numera trots allt. Jag kan klart känna att jag är en beronde-människa. Jag behöver ”droger” av olika slag, alkohol, nikotin, serotonin från träning osv. Nu när alkoholen är mitt största beroende sedan jag la av med snuset så känner jag mig lite gråare om jag inte får det. Tar jag en starköl eller tre så rinner alla bekymmer av mig och jag blir lugn. Jag börjar leva i nuet igen. Jag fångar dagen för en stund.

Alkoholen är tyvärr en stor joker i allt detta numera. Den gör att ångesten alltid kryper tillbaka igen efter ett tag. Varför är det så svårt att låta bli? Varför blir jag så rädd när jag föreställer mig en framtid utan alkoholen? Det är inte så att jag behöver den för att fungera normalt i vardagen eller vara social bland folk, men jag är väldigt beroende av den för att uppleva små kickar då och då. Jag jobbar på detta så får vi se hur det artar sig.

Jag kan i alla fall säga att det ser ut att ljusna. Det var ett tag i början av detta året då jag var väldigt vilsen i själen. Jag visste inte vad som var vad och varför jag känner som jag gör. Inte ens min samtalsterapeut kunde begripa sig på mig. Eländet spretade åt alla håll. Jag tror att det gäller att bestämma sig för en eller två trådar och börja nysta upp dem. Man måste dock nysta upp dem ordentligt och inte göra något halvfärdigt för då rör man lätt till det igen.

Bara några flummiga tankar så här en stund senare…

[nybrocorner]

Härligt att se ett livstecken från dig här…
Jadu mycket av det du beskriver känner jag igen… Bara det att jag sakta men säkert börjar må bättre och bättre… Att livet e lite ljusare… något iaf…

[Flatpicker]

261 dagar nikotinfritt liv. Jag lunchade med en kompis häromdagen som är inbiten snusare sedan 20 år tillbaka. Vi pratade om detta med att sluta med snus. Vi har diskuterat ämnet många gånger men nu funderade han också på att sluta. – Det ger mig ingenting längre, sa han. Jag får ingen kick av snuset. Då insåg jag hur jäkla fast han är och hur fri jag är nu. Han sitter där i skiten med ett beroende som inte ger honom någonting längre utan bara tar. Tar pengar, hälsa och den egna viljan. Även om jag stundom kan komma på mig själv med att sakna snuset så känner jag verkligen ingen längtan tillbaka till det stadie som min vän nu befinner sig i. För visst gick vi inte runt och kände hur bra vi mådde av vårt snus när vi höll på som mest? Vi levde bara i den verklighet som vi kände till då. Vi var fortfarande beroende av umgänge och roliga aktiviteter för att känna glädje. Snuset i sig gav ingen glädje. Det var fortfarande det vi gjorde förutom att snusa som gav vårt liv mening. Eller hur?

Jag är så jäkla glad att jag har slutat. Jag är så glad att jag inte är beroende av nikotin längre.

[Pandora1]

Jepp. Det mest grundläggande axiomet för alla som slutar snusa: Människor som snusar är inte mer nöjda med sina liv än människor som inte snusar.

[cumulusnimbus]

Och tyvärr så funkar det åt båda hållen. När man kämpar som värst så vill man se en stor fet belöning. Och det får man, frihet från dyra drogkostnader, frihet från grov abstinens, en bättre hälsa och ett längre liv… Men! man blir som ett litet barn som vill ha belöningen NU! Med fanfarer och allas beundran… Inte något diffust långsiktigt bra att ha i framtiden… Tanken jaha var det allt, och ska de vara så här från och med nu? kommer smygande… Det är då lätt hänt att man börjar med snusromantiken igen. Och då kan man gå tillbaka och se vad man skrev första tiden. Och snabbt påminnas om att där vill jag inte vara igen.

[nybrocorner]

Tack för era ord, här har jag odlat snusromantik så det skvätter om det… min sjuka hjärna spelar mig spratt så äckigt att jag inte kan styra det…
Även då jag läser tillbaka rationaliserar jag verkligheten och tänker att viss jag vill inte missbruka, men det är livskvalitet att snusa lite…
Känner att jag verkligen behövde läsa era ord här idag…
Blä…

[Flatpicker]

Pass upp, nu kommer det gnäll igen!

Lördagmorgon. Sitter på jobbet och jobbar övertid. Det är helt ok. Har ingen lust till annat ändå. Har en klump i bröstet som inte vill ge med sig. Försöker komma på om en snus skulle lösa problemet med den enorma hopplöshet och det allmänna missnöje som jag känner. Men jag kan inte avgöra om det skulle lösa nått. Jag trivs verkligen inte med livet längre.

Ska ta en mugg med kaffe till och se om det hjälper.

[nybrocorner]

Ligger i sängen och är lika uttråkad som du, jag vet att snus inte e bra på nåt annat än att ge abstinens… ändå hänfaller jag åt att tillåta mig destruktiva tankar…
Vi får kämpa var och en vår kamp för att stämma av senare…
Egentligen borde vi, som de hjältar vi är, bara luta oss tillbaka och njuta…
Jag försöker hela tiden skriva positiva statusar på FB, intala mig själv positiva saker… ändå är tyvärrr min hjärna allt för förstörd…
Varken för dig eller mig är jag helt övertygad om att snus skulle vara nån medicin… det skulle bara föda mer ångest, större klumpar i magen…
Vi måste hitta glädjen, vi måste inse hur sjukt duktiga vi är…Kämpa ett par dagar och så stämmer vi av…

[Mike]

Låter inte bra det! Bit ihop nu och kämpa vidare, ta du en snus nu så lägger du bara till ångest till hur du mår nu skulle jag tro.

 

[Författare]

Inlägg