@nufardetvaranog; Jag mår okej får jag väl säga. Det är bra tungt och jag är trött på att aldrig få någon ordning på mitt liv, det liksom händer saker hela tiden… Det här med mamma har fått mig helt ur balans. Men jag kämpar på! Jag är nikotinfri och det är fantastiskt!
@Vante Ante; Tack! Och ja, det ÄR stort och särskilt när det är extremt runt om och man ändå inte faller! Vi är galet duktiga, visst är vi?! 😀
Liten uppdatering:
Jag famlar inte efter snusdosan på mornarna längre. Har ingen aning om när det upphörde faktiskt, det bara slog mig idag att det första jag tänker på morgonen inte längre är snus! Stort!
När det händer jobbiga saker är det första som sker inte heller letandet efter dosan. Impulsen att ta en snus är inte längre det fösta som händer när jag är pressad. Jag känner med tungan dock, i gropen, men inget mer.
Ja, det HAR hänt att jag tänkt tanken. Den förbjudna. Bara en…. Bara en. Det kan väl inte göra nåt? Saliven i munnen rinner till, pulsen går upp, jag kan tom bli lite yr (troligen för att jag omedvetet håller andan lite) av tanken på att få ta -bara en-.
Men, jag vet ju. Bara en finns inte. Det kommer aldrig bli bara en. För att få bara en behövs bara en DOSA. Bara en snus kommer bli bara en dosa snus. Sen är det kört.
Det går fort över, det rör sig om en snabb tankeimpuls, inte mer.
En annan sak som slagit mig är att jag inte längre reflekterar vare sig över att köpa snus eller faktumet att jag INTE köper snus när jag handlar. Det har blivit helt normalt att handla utan att köpa snus! Stort!
Jag är 235 dagar in i mitt nya nikotinfria liv. Jag kommer ihåg de första månaderna. Hur sjukt långt det kändes till 100.
Det Måste Gå.
Så heter min dagbok.
För så kände jag. Så känner jag och idag kan jag säga att Det Går!
Kämpa alla gamla och nya! Det är värt det!
/LinaMie
.
