Idag räknar jag mitt år. Jag slutade dagen efter min dotters 16-årsdag, den 16 mars 2015. Igår slog räknaren om till 365dagar och hur man än väljer att räkna sitt år så är det ändå ett helt år utan nikotin!
Det finns så många superbra sammanfattningar här inne som bättre än min text kan ge er nya en tydlig bild av vad som väntar. Jag är mer den där som skriver känslomässigt, i nuet och inte har exakt koll på när i dagarna något händer.
Jag vill ändå, om inte annat så för min egen skull, göra en liten och enkel sammanfattning av mina upplevelser.
Det jag vill säga så här ett år senare är att det är en fantastisk och helt fördjävlig resa det här med att sluta snusa.
Och att det går! Oavsett och trots allt!
Jag slutade cold turkey, på impuls, efter många halv- och helhjärtade försök genom åren. På eftermiddagen tog jag den sista prillan Knox White, tittade i den tomma dosan och tänkte äh va fan. Jag slutar.
Med facit i hand, det var ju precis vad jag faktiskt lyckades göra! Jag är övertygad om att det som gjorde skillnad den här gången var Slutasnusa.se och alla fantastiska människor här. Alla dagböcker sprängfyllda med sådant som gav igenkännande och framför allt: Hopp och Vilja!
De första dagarna var inga problem för mig. Dag 4 satte det in. Helvetet.
Sömnlösheten var det värsta och den höll på att knäcka mig. På riktigt. Utan alla hejarop och igenkännande från alla krigare och kämpar här inne hade jag högst troligen dukat under inför snusmonstret.
Jag fann styrka i löpning/power walks och det räddade mig från den tunga meningslösheten som slutandet bar med sig. Tomhet lik den att förlora en nära vän. På allvar, det kändes så.
Jag kände mig snart i vissa stunder helt jävla oövervinnerlig!! För att sedan känna sån tomhet och meningslöshet att hjärnan fick kämpa rejält för att inte falla för snusmonstrets illvilliga tricks.
Det gick skitbra för att sedan abrupt krascha och kännas som helvetet på jorden.
Det gick upp upp upp för att rasa och kännas som att jag fick börja om.
Men med tiden såg jag att dipparna blev kortare och kortare. Anfallen färre.
En rejäl svacka kom i grova drag runt 80 dagarna.. Det var hemskt. Men ljuset i tunneln -tack vare veteranerna här- de magiska 90 syntes svagt skimra i fjärran och dit skulle jag, kosta vad det kosta ville! Till ljuset och den ”utlovade” nedförsbacken.
Den kom! Och vilken backe sen! Tjohoooo på stjärtlapp i pulkabacken kan man säga! Viken egoboost!
Efter det har det varit lätt.
Visst har jag dippat. Visst har det funnits tillfällen då jag ifrågasatt slutandet efter de magiska 90. Särskilt när det inte längre kändes så märkvärdigt, hela den här stora grejen att sluta kändes liksom passerad. Över. Jaha. Var det inte svårare än så? Då gick jag in här och läste. Min egen dagbok. Andras dagböcker. Mindes. Det gör jag än i dag och det lär jag fortsätta göra ibland.
Min tillvaro förutom slutandet har inte varit en dans på rosor. Verkligen inte. Elände på elände har bytt av varandra och det har varit jäkligt tufft. Ibland har jag undrat varför jag lämnat ut en så pass stor del av mitt privatliv här inne som jag ändå gjort. Svaret är enkelt. För att visa att det går. Ändå. Det gör det. Det går att sluta. Ramlar ni så upp igen. Det är värt det!
Jag tror att vi alltid måste vara medvetna om hur lätt vi kan trilla dit.
För mig är den största faran inte att ”bara ta en enda” utan det är tankarna som ibland kan komma om vad nyttan med att vara nikotinfri egentligen är. Den kraftigt romantiserande tanken om min kära vän snuset och hur himla roligt och fantastiskt vi ändå hade det tillsammans. Den tanken är min största fiende.
Då är den här sajten till stor hjälp för minnet.
Inget har blivit sämre utan snus. Tvärtom. Väldigt mycket tvärtom. Men snusmonstret är en slug rackare. Kom ihåg det!
Om tanken om att jag jag lika bra kan snusa följs av en enda liten ynka prilla så är jag körd. En enda snus för mig, eller en cig, och det är kört. På allvar. Jag är alltid bara en enda liten snus ifrån att börja igen. För jag har framgångsrikt slutat snusa.
Nu ska jag bara låta bli att någonsin börja igen.
Och det, mina vänner, är betydligt enklare än att sluta!
Kramar och ryggdunkar till alla krigare och kämpar, gamla som nya! Ha en underbar vår och sommar utan nikotin!
/LinaMie
.
