Det var ju busenkelt

[nybrocorner]

Ja det gäller verkligen att få till det så att man hinner, räcker till och mår bra… du har högt ställda mål och vet vart du skall… men se till att du inte försakar familjen, jag vet att du gör detta för dem, att du i kärlek vill lämna över en helt annan väg än du själv fick gå…

Men se dig lite för så du ger barnen tid också…

Vännen… det är nu det gäller, nu skall vi normaliseras, och bli människor igen, inte flytta missbruket till nåt annat… men samtidigt känner jag att jag måste hinna vara hemma också…

[cumulusnimbus]

Har det tagit mig 38 år att försätta mig i den här klantiga situationen, kan det kanske få ta lite tid att rätta till det Att byta ut skadliga substanser mot kroppsegna producerade endorfiner genom hård träning är nog bra, men det gäller att se upp att man inte blir en träningsnarkoman på köpet… Fast i mitt fall är nog den risken tämligen minimal… Jag älskar hårt arbete, jag kan titta på det i timmar… 😆

[cumulusnimbus]

Har precis ätit gott och nyttigt efter ett hårt pass på gymmet. Kroppen är tung och jag kommer att sova gott inatt. Noll snussug och tillfreds med mig själv. Det är så här det ska kännas. Vad var det som fick mig att vänta så länge med att ta det här steget?

[nybrocorner]

Antagligen är det så att du trodde aldrig du skulle kunna sluta snusa och må bra… och börja motionera och må bra…

[cumulusnimbus]

Tror inte den 16-årige grabben djupt inne i mig riktigt förstår vad han saknar och känner ett sug efter. Eller heller riktigt förstår hur denna längtan är kopplad till snus. Längtan efter bekräftelse, längtan efter tröst, ett uttryck för självständighet eller vad…

Kommer förmodligen aldrig att få veta utan hjälp av en psykolog. Är inte heller säker på om jag behöver veta för att långsiktigt kunna ändra mina skadliga beteenden. Avsaknaden av snus i sig och en tjurig attityd, sätter igång en kaskad av positiva förändringar, nu när jag äntligen har tagit steget. Idag tror jag att jag kan sluta snusa, vara lycklig, äta sunt och motionera. Att unna mig att må bra och bara njuta av mitt liv och av relationen till mina kära.

[nybrocorner]

Visst e det häftigt, helt underbart… vi som trodde att det inte fanns nåt liv utan snuset… som hela vårt vuxna liv dolt oss bakom snuset…

När vi vågade släppa snuset så börjad som du säger en positiv kedjereaktion…

Vi får tillåta oss att mp bra och njuta på ett äkta sätt…

[cumulusnimbus]

Viktminskningen går i snigelfart… Jobbar som en bäver på gymmet men inget händer… Magen kurrar… Men jag fixar det utan att trigga igång världens snussug. Tänk vad bra nikotin ökar metabolism och bränner allt fett tänker snustrollet… Tror inte det…

[cumulusnimbus]

Snustrollet har efter en tids frånvaro börjat visa sitt fula tryne igen…

Om ni inte känner snustrollet så är det inte så konstigt. Snustrollet flyttade in längst bak i min hjärna för väldigt, väldigt länge sedan, och det har faktiskt bott där i större delen av mitt liv. Det är ljusskyggt och lite fegt och visar sig inte gärna för andra än mig. Innerst inne vet det nog med sig att det inte har riktigt rent mjöl i påsen och skäms för det, men det har lärt sig att jag är ingenting som det egentligen behöver vara rädd för…

Snustrollet har haft ett gott liv, för jag har alltid lyssnat på det, tagit till mig dess argument och i slutändan alltid gett det vad det vill ha. Jag har gett och gett, men hur mycket jag än ansträngt mig, så har snustrollet alltid velat ha mer…

Något har uppenbarligen gått väldigt snett i min och snustrollets relation. Den nyfikenhet, upprymdhet och lust som fanns när vi först träffades, är för länge sedan borta. Kvar blev ett maktförhållande som jag varit förloraren i, den beroende som med stor rädsla att bli övergiven har stannat kvar. Känslan att jag inte kan klara mig utan snustrollet har styrt mitt liv… Ända tills nu.

[cumulusnimbus]

I mitt liv har jag haft min beskärda del av kärleksrelationer, men den jag alltid varit trogen och återkommit till har varit snustrollet. Även när jag varit som mest nyförälskad och tafatt försökt att lämna det, har jag återvänt och levt i parallella relationer. Jag har alltid vetat att snustrollet inte varit bra för mig, ändå har det alltid varit mitt förstahandsval, för det vet hur den inre oron kan dämpas och de grundläggande behoven tillfredsställas.

Då jag tvingats att välja, har snustrollets förtrollning över mig alltid vunnit. I lönndom har vi återsetts bakom mina kärlekars rygg. Attraktionen och åtrån vid återseendet har alltid varit starkare än de löften jag gett. Snustrollets förföriska viskningar om vår framtid tillsammans verkade så sanna. Dess löften fick mig att känna mig närvarande, fokuserad och snabbtänkt. För att inte tala om smart, kreativ och rolig. När mina kärlekar förstått att dess öde tillsammans med mig var att spela andra fiol, lämnades jag och snustrollet för oss själva. Väl i trygg förvissning att det nu bara var vi två, försvann snart dess kärleksfulla omsorg som byttes mot kontroll och krav. Jag har gett och gett, men hur mycket jag än ansträngt mig, så har snustrollet alltid velat ha mer… Jag har fogat mig och lytt… Ända tills nu.

[lufttork]

Går alltid in här i din tråd eller nybrocorners. Och det lugnar mig mycket då jag vet att ni har ett värre helvete än mig som tar bedövning mot abstinensen (champix).

Vilken svag människa man alltid varit som faller tillbaka till sin falske partner nikotin. Denna beroendeframkallade drog trånar och trånar efter att få pumpas runt i vårt blodomlopp. Det lockar med så mycket gott och när man väl trillar dit så varar det goda och fina här i livet som snuset så länge lovat – bara någon dag och sen är man inne på samma robbotliknande automatik som vanligt…..

[Författare]

Inlägg