Det var ju busenkelt

[cumulusnimbus]

För mig var 100 dagar en vändpunkt och allt blev oändligt mycket lättare efter det. Det blir också lättare och lättare hela tiden, men framstegen tar också längre och längre tid. Jag inbillade mig att jag efter 300 dagar skulle vara helt botad från snus, men det fungerar tyvärr inte på det viset. I alla fall inte för mig.

Även personer som varit asketer hela livet går igenom toppar och dalar, vilket är en del av att vara människa. Som snusare kopplar man istället allt elände  och firande och lösningarna till eländet till snus. Okoncentrerad, ta en snus… Ledsen, ta en snus… Fira, ta en snus… Efterätt, ta en snus…. Sova, ta en snus… Irriterad, ta en snus…Arbeta, ta en snus… Förfördelad, ta en snus… osv i det oändliga…  Lägg sen till socker, kaffe och alkohol och använd det på liknande sätt, och kombinationsmöjlighetrna att tjuvkoppla reptilhjärnans belöningssystem blir oändliga. Lägg till att detta beteende pågått i stort hela livet och det är sen kanske inte så konstigt att man blir vilsen när man klipper bort drogerna.

Jag har helt klippt med snus, jag har valt att vara helnykter till jul, jag har dragit ner på kaffe till en låg nivå och och är mycket försiktig med socker och snabba kolhydrater. Nu blir kaffe och socker istället vad reptilhjärnan tjatar om. Som om att här finns det en liten glänta i dörren som den kan lirka med. Den vet hur tjurig jag är och nu när nikotindörren och alkoholdörren är stängd så får de vara ifred.

Vad som gör mig besviken, är att detta inre krig inte tar slut. Om jag skulle klippa helt med socker och kaffe, vad kommer att plötsligt poppa upp då? Sexberoende, spelberoende, tråningsnarkomani, internetberoende eller vad? Hela organism har varit programmerad på att vara beroende och jag är grundligt trött på det. Nu när jag börjat frigöra mig från slaveriet under Swedish Match, så vill jag inte vara dräng under någon ny herre. Jag vill vara min egen lyckas smed och en fri man. Jag vill vara o- beroende.

[Flatpicker]

Du har många intressant tankar. Min relation till snuset är i princip helt avslutad men det har lämnat enorma spår efter sig och jag ser klart, precis som du att jag hela tiden är beroende av kickar för att få igång belöningssystemet. Jag skulle önska att jag helt kunde bryta med alkohol också för en längre tid men det är jättesvårt. Jag känner mig verkligen berövad av allt om jag inte tillåter mig att dricka ibland. Jag är en beroendemänniska, helt klart.

Frågor jag ställer mig när du säger att du vill vara helt oberoende. Är detta möjligt? Finns det människor som är helt oberoende? Kan det vara så att du (jag, vi) har snöat in så mycket på detta med att ta död på alla beroende att det i sig har blivit ett beroende? Måste man ta allt på en gång? Räcker det inte med att ”bara” ta bort nikotinet och fylla ut tomrummet med något annat mer meningsfullt? Måste man jaga bort kaffe, bärs och småkakor också? Din fru och dina (eventuella) barn, är dom helt oberoende? Alla kanske har beroenden som man bär med sig men det är inget problem förrän man ser det som ett problem. Jag såg alrig mitt snusande som ett problem förrän jag försökte sluta. Innan var det mer en del av mitt liv.

[Flatpicker]

Det jag menar är hjärnan belöningssystem är ”beroende” av yttre påverkan när allt kommer omkring. Vi behöver yttre faktorer som triggar igång den. Jag kan tex. komma på att jag mår bra som fan när man får igång en rolig diskussion tillsammans med vänner och skrattar tillsammans. Jag får en kick och blir på gott humör. Hade jag suttit där själv utan någon att prata med, något att läsa, titta på eller äta så hade jag inte fått nån kick. Mitt beroende i detta fallet är socialt umgänge eller något att syssla med.

[cumulusnimbus]

Det är nog precis som det är. Den yttre påverkan som triggar belöning ska ersättas med skratt tillsammans med vänner. Närhet. Träning. Socialt umgänge med personer som gör en glad. Njutningen av välkokt mat. Lek med barnen. Kantarellplockning. Grillkvällar. Alla lågintensiva vardagskickar som tillsammans adderas ihop till en livskvalite som tillförda kemikalier inte kan ge. Att slutligen växa upp och fatta att det inte behövs nervgift för att uppleva adrenalin/dopamin/endorfinkickar i vardagen för att må bra. Att ge  kroppen och själen tid att öva upp känsligheten för vardagskickarna. Sensitivisering för de små triggarna av kroppsegna signalsubstanser istället för habituering till överdoser av yttre tillförda kemikalier som  tjuvkopplar belöningssystemen. Att fatta att rytmer är cirkadiska och lära sig leva med både anspänning och avspänning. . Att inse att dalarna behövs för att topparna ska upplevas som toppar och ge den belöning som man så intensivt jagar. Att hitta balansen igen som man sabbade med kemikalier redan när man var tonåring. Att förlåta sig själv och gå vidare. Att förstå att det här handlar om en grundlig make-over som kommer att ta sin tid. Att aldrig glömma att masterdrogen snus varit motorn  i allt detta destruktiva. Genom att hålla det utanför sitt liv så faller såsmåningom pusselbitarna på plats i stort sett av sig själv. Det är inte bråttom, vi har resten av livet kvar att skapa livskvalitet för oss själva, våra kära och för våra vänner. Det är vi värda.

[Ziiid]

DET CumulusNimbus – DET var årets inlägg!

[cumulusnimbus]

Tack Ziid, förr eller senare når vi dit…

[cumulusnimbus]

I väntans tider på att lågintensiva vardagskickar ska adderas ihop till en livskvalite som snus inte kan ge. Tadamtadam tadam… Som att kolla på färg som torkar…

 

[Pandora1]

Färg som torkar får i alla fall inte dig att vakna svettig på morgonen och sträcka dig efter dosan med darriga händer så att du kan lägga inte brun stinkande gegga i munnen, allt för att styrelsen på swedish match ska kunna flyga privatjet och dricka dompa :).

[cumulusnimbus]

Visst är det så Pandora1. Har inte mått bättre än jag gör nu på mycket länge och min kropp har inte varit i så bra skick på de senaste trettio åren. Så det finns bara vinster. MEN… Snustrollet ger sig inte och tycker att resten av livet är lite väl långt och att nu när jag varit så duktig i snart 300 dagar så… osv.

Vid obalanser i själen så är en naturlig reaktion att backa tillbaka till det trygga man redan känner till. Mitt i allt det lidande och elände snuset skapat, så har en av de få saker som varit konstant i livet varit Ljunglöfs Ettan. Sorgligt men sant… En vän sa till mig för mycket länge sedan att det skulle stå på min gravsten att :”Här vilar en snusare”. De flesta definierar mig som inbiten snusare och mycket få människor har känt mig som icke-snusare. För en apa på marken sitter det i ryggmärgen att klättra upp i träden då leoparden kommer på besök. För en snusare är snuset mirakelmedicinen som funkar för alla krämpor och festligheter. Oavsett biverkningarna vill man ha sin medicin. Till vilket pris som helst.

Att stå naken kvar på marken och stirra faran i vitögat är inte vad reptilhjärnan förespråkar, så det gäller att sitta still i båten när det blåser upp. Men efter regn kommer solsken och sakta men säkert lär man sig att surfa på livsvågen både på upp- och nedgång. I väntans tider kan det dock kännas som att det tar lite väl lång tid att se på när färgen torkar. Och att grått inte är världens sexigaste färg… Men alternativet är förskräckligt, ett icke-alternativ…

 

[Pandora1]

Köp boken ”Morberg lagar husmanskost” och laga honungsglaserade revbensspjäll. Jag kan lova dig att de inte är grå på något sätt ;).

 

[Författare]

Inlägg