Funderar mycket kring varför snusare som hållit uppe länge plötsligt faller igenom och börjar igen. Jag vet att det är jobbigt för de som precis slutat att se att det hänger folk här 14 månader efter de slutade. Överliggare ger en orolig känsla att det inte kommer att gå över så lätt som man trott. Att kampen är nu, pågår i några månader och sen är man frisk. En del här säger att det är så för dem, i sådana fall är det bara att gratulera.
För andra är det mer långdraget än så, 38 år missbruk är 456 månader, så då är 14 månader bara 3%. I det perspektivet så är man fortfarande rätt grön i sitt projekt. Även om jag blir starkare för varje dag så finns en stor respekt kvar för giftet. Sista gången jag seriöst försökte sluta föll jag igenom efter 18 månader. Jag har läst tillräckligt många exempel på samma erfarenheter hos andra för att se att på något psykologiskt plan finns det alltid en plan B inprogrammerad, betingad och intecknad. När sprinten på handgranaten är dragen, är det svårt att få i den igen. Så länge man krampaktigt håller fast smäller det inte, men om greppet släpps, är det sekunder till detonation… Att gå omkring som en levande bomb i skarpt läge är helt enkelt inte en långsiktig säker strategi. Så vad göra?
Hypnos verkar fungera för en del. Kontroll av sömn, träning, reglera socker-, kaffe, alkoholintag funkar för andra. Att ödmjukt påminna sig själv att nikotinist är man för livet är min huvudsakliga strategi. Om man fattar att man är kroniskt beroende av nikotin, så är det lättare att ta till sig att man aldrig kan ta en snus eller cigarett igen. Inte en enda, så länge man lever. Det är tufft att veta att en enda liten prilla sannolikt skulle vara starten på en destruktiv kedja som suddar ut ens 3% över en natt. Att i ett slag återvända till den olyckliga ofria tiden där suget efter drogen överordnades allt annat. Dit vill vi inte, till något pris. Kämpa på alla hjältar!
.
