- Detta ämne har 671 svar, 68 deltagare, och uppdaterades senast för 4 månader, 1 vecka sedan av
.
-
Letade efter min tråd och hittade den långt bak… En hel månad har gått sen jag sist skrev något i min tråd, och det måste vara nytt personligt rekord i slutasnusa.se avhållsamhet… En månad hit eller dit spelar ingen stor roll efter 458 dagar, men den första månaden fick delas upp i timmar för att uthärdas. Ni som kämpar nu i början ska veta att svårare än som ni har det nu blir det aldrig. Med ett undantag… Om man kastar in handduken och provar snus igen, så är det som att hamna på fel ruta i monopol: Gå i fängelse utan att passera gå. Att resa sig då och sluta igen är smått heroiskt och något som de flesta inte mäktar med. Därför är jag grymt på min vakt mot farliga återfallssituationer. Utanför puben där feströkarna håller till är inget bra häng då man är på lyran, till exempel… Om man kan vara mentalt steget före så blir man inte förvånad och situationerna blir rätt harmlösa. Botat blir man aldrig, man bara glömmer bort snus längre och längre tidsperioder. Det gäller att komma ihåg hur ogärna man vill tillbaka till snusslaveriets helvete och ofrihet, för det behövs bara en prilla för att avgrunden ska öppnas… Det är tufft men sant… Man får aldrig glömma det…
Har tänkt mycket kring varför återfall är så vanligt och så nedbrytande för motivationen och självtilliten.
Jag var bergfast i min övertygelse att sluta snusa för 30 år sedan, och höll upp i 18 månader innan jag klappade igenom… Det tog trettio år innan detta nya utbrytningsförsök skedde. Jag menar, efter 18 månader, vilka mekanismer är i spel som styr en ner i gropen igen? Och sen får en att stanna kvar där?
Att dessa negativa mekanismer finns inom vissa är ett faktum. Annars hade man provat snus en gång, blivit yr, blivit illamående och sen konstaterat: “Been there, done that, bought the T-shirt“ och sen tyckt att snus är äckligt och gått vidare i livet som snusfri. Inte för alla… En grupp utvalda fortsätter med att banka huvudet i väggen år ut och år in. The Winners of the Darwin Award…
Eftersom det snarare handlar om timmar än månader innan nikotinet lämnar kroppen så kan det inte vara en fysisk grej. Att det tar 3 till 6 månader att återställa dopaminbalanser i kroppen till default, förklarar varför man är så låg ett tag rent psykologiskt, men efter över ett år? Vilka spöken är det som snitslar vägen ner i gropen då? Och hur parerar man det?
Klassisk psykologi använder analys, man går tillbaka i sitt förflutna och blir medveten om vilka omedvetna mekanismer som styrt ens tankar, känslor och handlingar. När man sen är medveten, frisätts bunden psykisk energi och man kan hantera situationer annorlunda utifrån sin nya insikt. Verkar kanon, läkningen är permanent men tyvärr tar processen lång tid och kostar mycket pengar.
Mer poppis idag är kognitiva metoder, där man inte fokuserar så mycket på varför processer leder en i en viss riktning, utan mer på hur man hanterar situationer som dessa omedvetna processer triggar. Behandlingen är snabb och billig men man behandlar egentligen bara symtom istället för underliggande orsaker. Ungefär som att ta en Alvedon mot huvudvärk. Smärtan lindras, men orsaken till varför man hade huvudvärk finns kvar.
Så vad gör man? Drar ur den värkande tanden med roten eller käkar Alvedon? Eller slutar helt med att äta godis?
Jag säger ja till alla tre… och försöker lära mig mer om mig själv, försöker att konsekvent förhålla mig till suget på ett strukturerat och moget sätt, och försöker att förebygga och undvika situationer som skapar sug.
Det har fungerat i 499 dagar, men ändå känns det som att flyga en JAS 39 Gripen. Tyngdpunkten är totalt felplacerad och utan komplicerade reglersystem som jämt fungerar, så är man rökt…
Det är bara att fortsätta som vanligt, en dag i taget, spotta ut, skölj munnen, stoppa sen inte in någon nikotin igen så länge man lever. Busenkelt…
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.