- Detta ämne har 671 svar, 68 deltagare, och uppdaterades senast för 4 månader, 1 vecka sedan av
.
-
Tror du är på rätt spår Felix…
Lite så resonerar jag när jag dricker kaffe, svullar socker eller dricker alkohol. Jag vet att priset är att ett sug efter nikotin kommer att triggas, men wtf, ibland är det värt att betala det priset om man vet att man klarar av att hantera det.
Att vara helren från allt som kan trigga igång snussug är en väldigt bra ide’ i början när man ska sluta. Det har jag varit och det har underlättat. . Suget blir mindre och risken för återfall minskas. Men på lång sikt, hur kul på en skala är det att aldrig unna sig något som snurrar till i bollen? Idag unnar jag mig måttligt med kaffe, något sött eller alkohol ibland. Med betoning på måttligt och ibland. Med snus skulle det aldrig fungera med måttligt eller ibland för mig. Jag skulle åka ända ner i diket och få seriösa problem att ta mig upp därifrån igen.
”Ja, nikotinet gav mig ibland ett behagligt rus, men det kostade pengar, det var jobbigt att vara beroende, det påverkade min hälsa negativt, det luktade illa…”. Det gäller att aldrig glömma det negativa med snus, för då börjar snart snustrollets förhärligande att verka rimligt. Då blir man lätt en martyr som försakar något, och martyrer behöver ofta väldigt lite motgångar för att få en ursäkt att tfalla tillbaka till gamla destruktiva mönster.
Idag mår jag så mycket bättre utan snus än vad jag någonsin gjorde med det. Även icke-snusare går igenom tunga perioder ibland, och de skulle inte komma på tanken att skylla all livets djävulskap på brist på snus. Det har vi heller ingen anledning att göra…
Jag börjar närma mig mitt stora mål på 18 månader och så plötsligt slår blixten ner från en klarblå himmel. Vaknade ur en dröm dör jag klappade mig på byxfickan och min snusdosa var borta! Med ökad desperation letade jag runt och kunde inte hitta den! Sjöblöt vaknade jag med abstinens! Det var ett molande som sen höll i sig i flera dagar.
Jag blev först väldigt förvånad eftersom jag inte förväntade mig det efter en så pass lång tid, men sen började jag tänka på något jag läst om i Paulo Coellos bok Allkemisten.
Herdepojken får på sin vandring tillfälligt arbete hos en kristallhandlare. Kristallhandlaren har hela sitt liv drömt om att som alla goda muslimer vallfärda till Mecka. Vad som hindrar honom att fullfölja sin dröm är rädslan för hur han ska orka fortsätta med sitt slit som kristallhandlare, efter att hans dröm har blivit uppfylld. Drömmen om Mecka är det som får honom att gå till jobbet varje dag…
Plötsligt håller jag på att nå mitt mål och bakom målfållan öppnar sig otrampade stigar. Det okända blir lätt fruktat och avgrunden öppnar sig. Jag har varit så fokuserad på att slå mitt tidigare rekord på 18 månader, så resan har blivit målet. Mitt mål har hjälpt mig så klart, jag är grymt stolt över vad jag gjort hittills, men sen då?
Snustrollet är den trognaste av följeslagare jag har haft i livet… Vid beskedet om att jag ville skiljas så var det i början mycket gny och gnöl… När det inte hjälpte så har det satt sig och tålmodigt surat långt inne i en mörk vrå av hjärnan. Sen när jag slappnat av och känt mig fri, små tester för att kolla om jag fortfarande har garden uppe. Snustrollet börjar bli desperat och nu är det existentiell krigföring som gäller… Det är läskigt, för att det i så stor omfattning omfattar omedvetna delar av hjärnan. Det blir som att slåss mot osynliga spöken.
Den 16-årige fjuniga ynglingen blev tvärlurad en gång på sjuttiotalet och har likt kristallhandlaren avstått från sina drömmar. Det får räcka med det nu… En dag kommer jag att förstå hur det kunde gå så snett. Tills dess, inget har förändrats. Spotta ut, skölj, lägg sen inte in något med nikotin igen. Busenkelt…
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.