Det var ju busenkelt

[mumintrollet]

1300 är sjukt imponerande, grattis! Det är kul att du fortfarande kikar in på forumet med jämna mellanrum.

Efter drygt 3,5 år är det numera fullkomligt likgiltigt när du känner lukten av snus eller skickas fortfarande någon signal till reptilhjärnan om vad som händer?
Jag själv känner hur jag alltjämt reagerar när jag ser snusdosor eller känner lukten av snus, inte så att jag känner ett sug, mest enbart irriterad av att någon påminner mig. Jag ser fram emot den dagen när det inte känns någonstans längre, eller är det utopi?

[cumulusnimbus]

Tack Mumintrollet!

Jag stod faktiskt bredvid en kollega som grävde ut det absolut sista lössnuset ur en dosa General, där det nog var mer vax än snus i den minimala prilla han lyckades göra. Utanför snöregnande det och jag tyckte det bara luktade riktigt äckligt och tyckte lite synd om honom eftersom han med största sannolikhet snart skulle vara ute i ruskvädret på väg mot Pressbyrån. Jag har funnit min inre styrka och slipper do my walk of shame…

Flatpicker gav nyckeln:

”Det jag menar är hjärnan belöningssystem är ”beroende” av yttre påverkan när allt kommer omkring. Vi behöver yttre faktorer som triggar igång den. Jag kan tex. komma på att jag mår bra som fan när man får igång en rolig diskussion tillsammans med vänner och skrattar tillsammans. Jag får en kick och blir på gott humör. Hade jag suttit där själv utan någon att prata med, något att läsa, titta på eller äta så hade jag inte fått nån kick. Mitt beroende i detta fallet är socialt umgänge eller något att syssla med.

Den insikt som jag vann då och uttryckte i mitt svar till Flatpicker har blivit min ledstjärna, min viktigaste lärdom under det här projektet. Jag svarade:

”Det är nog precis som det är. Den yttre påverkan som triggar belöning ska ersättas med skratt tillsammans med vänner. Närhet. Träning. Socialt umgänge med personer som gör en glad. Njutningen av välkokt mat. Lek med barnen. Kantarellplockning. Grillkvällar. Alla lågintensiva vardagskickar som tillsammans adderas ihop till en livskvalité som tillförda kemikalier inte kan ge. Att slutligen växa upp och fatta att det inte behövs nervgift för att uppleva adrenalin/ dopamin/ endorfinkickar i vardagen för att må bra. Att ge kroppen och själen tid att öva upp känsligheten för vardagskickarna. Sensitivisering för de små triggarna av kroppsegna signalsubstanser, istället för habituering till överdoser av yttre tillförda kemikalier som tjuvkopplar belöningssystemen. Att fatta att rytmer är cirkadiska och lära sig leva med både anspänning och avspänning. Att inse att dalarna behövs för att topparna ska upplevas som toppar och ge den belöning som man så intensivt jagar. Att hitta balansen igen som man sabbade med kemikalier redan när man var tonåring. Att förlåta sig själv och gå vidare. Att förstå att det här handlar om en grundlig make-over som kommer att ta sin tid. Att aldrig glömma att masterdrogen snus varit motorn i allt detta destruktiva. Genom att hålla det utanför sitt liv så faller så småningom pusselbitarna på plats i stort sett av sig själv. Det är inte bråttom, vi har resten av livet kvar att skapa livskvalitet för oss själva, våra kära och för våra vänner. Det är vi värda”.

[Boba Fett]

Det där var några väldigt välformulerade och tänkvärda ord, Cumulusnimbus. Tack för att du delar med dig här!

[cumulusnimbus]

Plötsligt hände det… Vaknade kallsvettig ur en dröm där jag i drömmen drabbades av akut nikotinsug och var på väg ut genom ytterdörren för att köpa snus. När jag vaknade av drömmen var jag kvar i känslan och kände under ett kort ögonblick ett rejält verkligt sug. Det har gått över ett år sen något liknande hände.

Nu för tiden så känns dessa händelser inte speciellt hotande, jag blir mest påmind om hur fångad reptilhjärnan är och att den fortfarande kan triggas av vissa uppsättningar av stimuli. Jag vet att: Stopp, Tänk och sen Agera fungerar fortfarande för att stoppa dessa impulser…

Vad som triggade mig känner jag igen nuförtiden. Jag är övertygad om att vi alla har våra egna unika mönster, och genom att bli medveten om dem, så blir vi enormt mycket bättre rustade.

I mitt fall handlade det om att jag har tränat extra hårt minst fem dagar i veckan under en längre tid. Detta har kombinerats med lågkolhydratkost där var femte dag medvetet har varit en undantagsdag. Dessa dagar har jag tillåtit mig snabba kolhydrater som ris, bröd, pasta, potatis och även en viss mängd socker.

Allmän utmattning av den håra träningen, en begynnande förkylning, trötthet efter en extra stressig arbetsvecka med mycket kaffe och en fredagsöl med arbetskamrater efter jobbet, sammanföll med min kolhydratsdag…

En kedja av händelser och faktorer kan samverka och skapar ibland extra djupa svackor och då kan snustrollet plötsligt försöka sig på en blixtattack, även efter lång tid. Det har det inget för… Nuförtiden vet jag hur reptilhjärnan fungerar och att om man bara ignorerar impulsen så går det snabbt över.

• Det här svaret redigerades för 8 år, 10 månader sedan av cumulusnimbus.

[cumulusnimbus]

Tog träningsuppehåll över helgen, sov ut, käkade kolhydrater och så var man på banan igen. Ibland behövs det en påminnelse om varför man slutade. De inprogramerade belöningslooparna i reptilhjärnan är nog där för att stanna. Det går nog inte att göra något åt, 38 års duschande med nervgifter sätter sina spår. Däremot kan man bli medveten om vad som triggar igång krokodilen och lära sig att bli förutseende. Dessutom så varje gång man väljer att inte ge efter för impulsen att tjuvkoppla dopaminduschen, så blir man starkare och starkare. Beslutsamhet och tro på sig själv, att man faktiskt klarar det, räcker väldigt långt. Och förhoppningsvis får det förbli så livet ut. Jag kan glädja alla nyblivna slutare med att det blir lättare och lättare ju längre tiden går.

• Det här svaret redigerades för 8 år, 10 månader sedan av cumulusnimbus.

[cumulusnimbus]

Ordningen återställd och allt lunkar på sen förra månadens plötsliga dipp. Det känns tryggt att impulskontrollen fungerar, för det är det det handlar om i grunden, oavsett om man är inne på sina första 3-4 dagar eller år. Att förstå att snustrollet har ett otroligt tålamod och aldrig helt ger upp och att det kan försöka sig på en blixtattack när som helst, om förhållandena är de rätta. Att låta vågen skölja över och likt ett gråstrå i vinden smidigt böja sig och sen fjädra upp igen är, tricket som fungerar.

Kämpa på alla slutare, det är så värt det!

[mumintrollet]

Intressanta inlägg, skulle inte förvåna mig alls om samma sker mig om två tre år.

Jag har fortfarande regelbundna snusdrömmar och de följer alltid specifika mönster. Version ett är att jag märker att jag är utan snus och känner hur frustrationen och abstinensen ökar. Den samma hemska känslan jag väldigt ofta upplevde på riktigt i synnerhet utomlands när jag snusat mera än budgeterat. Version två är att jag trillat dit, sitter med snus i läppen och kan omöjligt förstå hur det hela hände, besvikelsen och skammen är obeskrivlig.

Idag när jag städade hemma råkade jag faktiskt hitta en begagnad portion som hade klistrat sig fast i skenorna som sophinkarna rullar längs under diskbänken, snustrollet har sina billiga tricks tydligtvis 🙂

[cumulusnimbus]

Läste om kokainmissbrukare som slutat och de verkar följa ett mycket liknande mönster som snusare. Först en fysisk abstinens som är över efter en vecka, sen tre deppiga månader när receptorer degenereras, sen resten av första året när allt görs för första gången utan kokain. Slutligen kan det komma plötsliga sug i upp till 10 år efteråt…

Och där får vi hoppas att nikotin och kokain skiljer sig… På tio år kan man snubbla många gånger…

Att aldrig glömma att man är en nykter snusare som bara är en snus borta från träsket och insikten att man klarar av att låta en plötslig våg skölja över sig. Det går över snabbt och varje gång kommer man ur fighten som en vinare och vet att man numera kan spöa den forne mobbaren när som helst. Så får det vara för resten av livet, för att börja snusa är dumt, men att sluta snusa mer än en gång i sitt liv är stenkorkat…

Allt sitter i huvet och fungerar likadant likväl de första 3-4 dagarna som efter flera år. Man kommer till ett vägskäl, väljer en av vägarna, vandrar på och ser sig sen aldrig om igen och velar om man valt rätt stig. Att bestämma sig att nu fan får det vara nog och hålla sig till det.

Vägvalet är det rätta för oss alla, vi har bara kommit olika långt för att vi inte startade samtidigt.

• Det här svaret redigerades för 8 år, 9 månader sedan av cumulusnimbus.

[LinaMie]

Jag fick ett för mig helt oförklarligt och mycket starkt sug för några dagar sedan. Bara någon dag efter att jag känt mig väldigt lugn och trygg och på allvar och med fullkomlig tillförsikt börjat räkna ner mot mitt första år. Det var obehagligt. Intensiteten i suget men framför allt hur min hjärna hanterade det hela. Riktigt läskigt. Det gick över och nu är jag tillbaka i den numera trygga lunken av att vara snusfri.

Vi ska nog aldrig släppa garden. Som du säger, alltid komma ihåg att vi är endast en snus ifrån träsket.

[Vante Ante]

Stort tack för Du delar med Dig till
oss andra.Det är verkligen”guld”att kunna
läsa andras erfarenheter.
En stor tröst att inte se sig som helt ensam.

Så tänkvärt & informativt 🙂

Allt gott i vårljuset/
Vante Ante

[Författare]

Inlägg