Det var ju busenkelt

[lufttork]

Grattis! Starkt jobbat och helt rätt.. att sluta är en lång process och att börja går blixtsnabbt. Allt vad heter nikotin ska man hålla sig undan, oavsett hur stark man känner sig. Din blogg är förbaskat lärorik och intressant att läsa.

[cumulusnimbus]

Livet går upp och ner, ibland är det toppen och ibland krisar det… Den stora skillnaden är att snus och livssvängningar numera är helt åtskilda saker. Tidigare var motgångar en god ursäkt att trösta sig med snus, nu finns inte det på kartan, inte ens i sinnesvärlden. Det har tagit över sex år att kunna påstå att jag totalt mentalt separerat detta, efter 38 år av tungt snusande med Ettans lössnus. Jag är inte rädd för svarta svanar längre, i alla fall i samband med snus.

Kör hårt alla slutare, att börja snusa är dumt, att sluta snusa mer än en gång i sitt liv ännu dummare!

[cumulusnimbus]

Först gick det timmar mellan inläggen. Sen dagar.. Sen veckor… Och nu månader. Efter 6.5 år så går det väldigt lång tid mellan gångerna när jag överhuvudtaget tänker på snus. Andras snusande berör mig heller inte och jag är likgiltig inför snuskylar.

Samtidigt är jag bara en snus borta från avgrunden. En handgranat med en sprint i är harmlös… Men när men väl en gång dragit ur sprinten så gäller det att behålla greppet och inte någonsin släppa taget.

Att sluta susa är busenkelt… Spotta ut. Skölj. Stoppa sen inte in något med nikotin igen så länge som du lever. Klart.

[mumintrollet]

Overkligt att det till slut blev så. I början när man satt och svettades kändes det som utopi att få uppleva en frihetskänsla som denna. Numera är det i tillägg ett normaltillstånd precis som den dagliga abstinensen var i många, långa år.
Än i denna dag förvånar det mig att så få tar tag i projektet, i slutändan är det inte såå-å svårt, men visst var det stundtals asjobbigt de första månaderna. Allt eftersom avgiftningen och normaliseringen fortskrider börjar alla pusselbitarna falla på plats och plötsligt en dag förstår man att allt är ”som vanligt” igen. 🙂

[cumulusnimbus]

Ja mumintrollet,

Visst är det märkligt att så många håller fast vid nikotinvanan. Vi har varit tvärlurade av snustrollet som hjärntvättat oss att det inte går och att det inte är lönt att försöka. Därför har tidigare slutförsök haft en inbyggd ”försäkran” att det finns en plan B, en möjlighet att ångra sig och börja snusa igen.

Jag tror det är ett sätt att försöka försvara sin självkänsla. Självförtroendet bryts ned av att vara beroende och att försöka bryta beroendet och sen misslyckas sänker självkänslan ännu mer. På det sättet hamnar man i en konstig masochistisk låsning där det finns en stoppkod för säkerhets skull. Just vetskapen att alternativet att börja igen existerar, är den näring som håller snustrollet vid liv. Och snustrollet har ett enormt tålamod och gillar vem blinkar först leken. Till slut sammanfaller katastroferna i en svart svan händelse: hunden dör, partnern vill skiljas, mormor får cancer, man tappar plånboken, blir övertalig på jobbet och bryter foten… Samtidigt…

När konsekvenstänkandet är seriöst försvagat och självkänslan dippar, ligger stoppkoden nära till hands och efter några dagars tvångsmässigt nikotinkickande inser man försent att saker och ting har just blivit ännu värre…

När man genomskådat detta, är slutstriden över efter tre dagar och slaget vunnet efter 40 dagar

Regel 1. Spotta ut, skölj, och stoppa under inga som helst omständigheter in nikotin i systemet igen, så länge som du lever.
Regel 2. I alla övriga fall, så gäller automatiskt Regel 1.

[cumulusnimbus]

Häromdagen fyllde min son mig av en känsla av översvallande glädje och tacksamhet. En person i min närhet berömde mig för att jag lyckats sluta snusa. Min nu nioårige son sa då: ”Men pappa, du har ju aldrig susat?”

Jag insåg då att i hans minne finns inga medvetna minnen om en snusande pappa lagrade. Så här skrev jag den 5 juli 2012:

”Varför börjar en 16-års pojke att snusa?

Jag såg min far snusa och jag blev själv snusare. Jag såg min son, snart tre, leka med min dosa och jag såg hur cirkeln börjar sluta sig mellan generationerna. Min son hann aldrig träffa sin farfar, han dog av sviterna efter ett liv av missbruk av nikotin och alkohol. Diabetes, leversvikt, artrit och gikt karaktäriserade slutet av hans korta liv.

När min sons lilla hand grep dosan kändes det som om döden greppade dosan. Farfars farfars far? Snusare. Farfars farfar? Snusare. Farfars far? Snusare. Farfar? Snusare. Far? Snusare. Vad ska du bli min lille son, när du blir stor?

Mitt val blir väldigt enkelt. Min far, farfar, farfars far, farfars farfar eller farfars farfars far hade kunnat bryta dödens kedja, men gjorde aldrig något val och svek de som kom efter.

Om min son väljer att bli nikotinist eller någon annan form av missbrukare, så ska han, och alla kommande generationer därefter, i alla fall inte ha fått inspirationen ifrån mig…”

Jag är stolt över mig själv att jag har lyckats att sluta. Nu är min uppgift att vara den förebild för mina barn som min far, farfar, farfars far, farfars farfar, farfar farfars far och kanske fler generationer till saknade.

[Inkognito]

Jättebra och starkt att du lyckades sluta innan din son tog efter dina dåliga vanor, tyvärr så har jag inte varit samma goda förebild. Men jag tror att mina vuxna barn är så pass kloka och modiga och inte för det här vidare till mina barnbarn.

[cumulusnimbus]

Missade 7-årsdagen med råge… kör hårt alla slutare!

[cumulusnimbus]

628 63
Började läsa min tråd igen efter några års vila. 628 kommentarer och 63 personer som skrivit i tråden! Så otroligt att jag faktiskt varit nikotinfri i 2621 dagar. Efter drygt 7 år så vågar jag tro på att de 38 åren före det som snusare var en parentes. Tack alla som stöttat mig och tack admin som håller siten uppe år efter år!
1

[nikotinils]

Tack själv! Din tråd var avgörande för mitt eget slutande en gång i tiden. Tänker inte så ofta på snus längre, men tänker med tacksamhet ibland på det här forumet och er andra slutare!

Det finns ett liv efter snuset, så håll ut ni som precis slutat!

[Författare]

Inlägg