Har slutat snusa efter en dosa om dagen i 33 år. Slutade tvärt och egentligen var det inte det minsta svårt för i samma ögonblick som jag kastade dosan hade jag ju egentligen redan slutat
Ville egentligen inte sluta, men ville inte heller vara beroende av något som definitivt inte är nyttigt längre. Insåg att om jag aldrig riktigt har velat sluta på 33 år så kommer nog den spontana motivationen aldrig att dyka upp, kunde inte vänta på den längre alltså
Har nu gått 2 veckor och jag har egentligen inte haft någon fysisk abstinens alls, men det är psykiskt jobbigt.
– Har jobbiga drömmar, inte mardrömmar men nära nog.
– Känner sorg. Tanken på ”belöningsprillan” (ni vet, alla tillfällen då man vill unna sig en) dyker ofta upp och varje gång jag konstaterar att jag inte får ta den upplever jag sorg. Men, det är ju en sorg som en icke-nikotinist ALDRIG upplever, alltså är den skapad av mig själv och fullt hanterbar.
Jag har slutat – inget snack – nu är det bara att sluta sörja och börja glädja sig istället!