En Dag I Taget

[Motivation]

Hej Jessi,
hoppas det går bra i din kamp.
Jag håller tummarna!

[Jessi]

Tack Motivation. Det går faktiskt bra. Jag kan vara lite orolig att jag plötsligt för en stund blir ett jätte-pucko av nikotinmonstret och tänker att jag ska ta en snus och gör det! Tänk om nikotinmonstret sas kidnappar min hjärna och plötsligt sitter jag med snusen i munnen! Huvva hemska tanke. Men oftast tror jag att det här håller. Jag märker att jag är lite argare, på Stockholms gator och t-bana är det ganska lätt att bli arg. Oj! Jag blir lite chockad över den ilskan jag känner mellan varven på dessa ego-stockholmare som bara går rakt på helt hänsynslöst. Tänker igen…tänk om jag slår någon. Ja lite så är det nu, har inget skydd, ingen stötdämpare och det känns som om jag inte riktigt vet var jag har mig själv. Men oftast är jag lugn och tycker det är plätt-lätt.

[Henke]

Jag känner igen det där. Det är helt i sin ordning. Jag drömmer ofta att jag snusar och hur gott det skulle vara. Jag vaknar då och känner mig väldigt besviken på mig själv, men när jag inser att det bara är en dröm så inser jag också att det är jag som måste ta det aktiva valet att ta den där snusen. Och i samma stund så blir jag ännu mer fast besluten att det inte kommer att hända. Nikotinmonstret finns efter så här lång tid bara i dina fantasier. Det kan aldrig komma åt dig. Tänk på det. Det enda som kan få dig att börja igen är din aktiva handling, och du har visat dig så stark så det kan vi ju utesluta att det kommer hända! Kämpa på, nu är det nedförsbacke! 🙂

[Jessi]

Tack!
Två veckor, fjorton dagar, det va en lördag för två veckor sedan! Som jag slutade snusa.
Sover dåligt, vaknar en massa gånger under natten. Sov med öronproppar i natt och sov faktiskt bättre, kanske beror det på att jag är extra lättväckt av ljud nu. Fortsätter med öronproppar iaf.
Min väninna har också slutat nu, så glad att jag inspirerat henne till det!! Och det verkar gå bra för henne också på sin femte dag idag. Tycker alla borde sluta snusa, kanske ska bli en sluta-snusa-taliban. Fast nej, vet ju att det inte går att få någon annan att sluta. (mer än inspirera, vara förebild, visa att det är möjligt)

[Jajo]

Två veckor! 😀

Jag mår oförskämt bra och varje dag blir bara bättre och bättre! Jag ska dela med mig av min största lärdom, och även om den är väldigt uppenbar är det en sanning med väldigt många djup: att sluta är enkelt, att inte börja igen är det som är svårt… 😉

När jag precis slutade för första gången 2012 så var det på pin kiv efter att ha läst Allen Carr. När jag genomlevt första veckan så tänkte jag att nu var det klart, nu behöver jag aldrig mer tänka på cigaretter. Istället gick jag omkring och kände det som att jag klivit utför ett stup och knallade omkring i luften och bara väntade på att krascha ner. Det var en overklig känsla och den känslan som var svårast att hantera efter ett tag. Jag hade inget att hålla mig i, inget beslut om att Jag ska aldrig mer snusa eller röka, utan bara ett glättigt ”men nu är jag ju fri, nu behöver jag inte tänka på detta mer!” Nu i efterhand är det enkelt för mig att se att overklighetskänslan berodde på att jag förnekade och vägrade känna efter hur det kändes att ha slutat.

Denna gången är jag fri på allvar. Det känns inte som att jag går omkring i luften ovanför ett stup, det känns som att jag kommit hem. Så här ska det kännas. Och skillnaden är att jag första gången bara gick omkring och förnekade alla mina känslor, både de bra och alla tvivel. Jag trodde att det var ett tecken på att jag inte var fri och att jag skulle börja snusa och röka igen om jag ens tänkte på snus eller cigaretter. Och mycket riktigt började jag igen, eftersom jag faktiskt aldrig någonsin tagit beslutet att aldrig mer snusa eller röka. Visst, jag hade sagt ”jag ska aldrig mer” många gånger, men ord och handling är absolut inte alltid samma sak.

Som kontrast: Senast inatt drömde jag att jag rökte ett helt paket cigaretter och var tvungen att börja räkna dagarna från noll igen (när jag rökt en vecka till, vill säga…). Den drömmen hade gjort mig panikslagen våren 2012, nu skriver jag ner den och analyserar den i min dagbok och gläder mig åt att vara fri. Nu äger jag alla känslor som är förknippade med att sluta, både de bra och de dåliga, och är inte rädd för tankar – men jag tillåter inte mig själv fantisera om hur det skulle kännas att ta en snus eller en cigarett, där sätter jag stopp.

Nu blev det en lång utläggning, men jag tror inte att det finns något viktigare än att äga beslutet, att veta att det är din högsta önskan att bli fri och att du kommer hålla fast vid det oavsett vad som händer. Som sagt: Att sluta är enkelt, att inte börja igen är det som är svårt.

Om du inte har gjort det så rekommenderar jag dig att skriva ner en så utförlig lista du bara kan på varför du ville sluta/varför du aldrig vill börja igen. Fyll gärna på med alla känslor du har kring att sluta och spara listan, så du har något att luta dig mot om det börjar blåsa. Att du skriver här är väldigt bra, all bearbetning är bra.

Och självklart kommer du aldrig att bli överfallen av ett snusmonster – för det finns inget snusmonster! (en av de få punkter Carr hade fel om). Det enda som finns är ett kemiskt och mentalt beroende i din hjärna och du själv. Nu har du inget nikotin kvar i kroppen sedan länge, så om u väljer att ta en snus så betyder det att du gett efter för missbrukstankar i din hjärna, inte att nåt snusmonster lurat dig. Gör upp med tankarna istället, analysera dem sönder och samman och inse att de inte hör hemma i din hjärna! 🙂

[soffipropp]

Bra jobbat jessi. Nu måste väl det värsta vara över. Jag är inne på min elfte dag i dag ovch det går väldigt
Upp och ner. Igår var en helvetesdag men jag försöker tänka att man ska gå igenom värre prövningar än det här i livet. Jobbigt är det att vara så argsint. Jag tycker att alla människor är mer eller mindre idioter och bara jag har rätt men det får man väl inse att det inte är så eller? 😉

[Jessi]

Jajo: Tack för att du delar med dig av din insikt på din resa. Jag tror att slutandet är individuellt på många sätt och jag tycker att det är väldigt roligt att du hittat det som passar dig.
Jag fattar beslutet varje dag, att just den här dagen ska jag inte snusa eller använda någon annan nikotin eller ersättning. Och när dagen är slut ägnar jag en stund åt tacksamhet. Att besluta sig för ett helt liv är på riktigt för oöverstigligt och overkligt för min del och hur jag ser på sjukdomen beroende.
Nikotinmonstret är mycket vedertaget i beroendesammanhang, men kallas då för ”Missbrukaren”. Och jag tror att de flesta av oss kan hitta Missbrukaren i oss. Han/hon som ens en gång snusade trots att det är så ohälsosamt, han/hon som påstår att just du inte kan sluta, han/hon som försöker få dig att börja igen, han/hon som kanske säger att det är coolt osv. osv. Det är iaf inte jag som påstår dessa saker. Läs ”Missbrukaren och jaget” av Craig Nakken (en stor idol inom missbruksvården) Nikotinberoende har samma funktioner som alkoholism och narkomani, det skiljer sig såklart åt med i stort är det samma. Beroende är en sjukdom som är mycket komplicerad, den är inte enbart kemisk. Varför super alkoholisten fast de vet att de kommer att dö? Det kemiska försvinner även där ganska snabbt och hur länge det rör sig om är väldigt individuellt sedan återstår den kluriga biten som inte är kemisk, de flesta börjar igen då den kemiska delen är avklarad. Varför? Jo, för att det handlar om mycket mer än kemi. Beroende är en komplicerad sjukdom, det har varit delade meningar om det länge, men nu har WHO fastslagit att det är empiriskt bevisat att det är en sjukdom. Och det blir fler och fler anhängare till sjukdomsbegreppet.
Jag är utbildad beroendeterapeut och har jobbat med att hjälpa alkoholister och narkomaner till ett nyktert och drogfritt liv och det är ingen lätt sak. Kanske mest för att det ser så olika ut, alla har sin väg tillbaka allt beroende på genetik, kognitivt schema och massa annat. På riktigt glad att du hittat något som passar dig!
Soffipropp: Så glad att du hänger med och att du fortfarande är snusfri! Heja, du grejar det här!

[Jajo]

Tack! 🙂 Det har varit en lång resa för mig, men det går verkligen bra nu. Jag är ju intet annat än en lekkvinna, utan någon som helst utbildning inom missbruk och beroende, så jag måste bara fråga: är det inte svårare att veta så mycket som du gör?

Jag kan tänka mig att om jag hade vetat en massa om statistik, metoder, kognitiva scheman, genetiska förutsättningar och beteendemönster så… ja, det hade känts svårare! Bara det här att ”nikotinberoende är lika svårt att bryta som heroinberoende” eller hur det nu lyder tycker jag är en väldigt jobbig tanke. Exempelvis har jag förstått att jag antagligen har en ”beroendepersonlighet” (om något sådant existerar), men om jag hade fått svart på vitt att jag verkligen definitivt hade det så hade jag nog kanske inte slutat – för den del av mig som är missbrukare så hade det varit bekvämt att hänvisa till det.

Att vara outbildad inom det psykologiska (det fysiska försöker jag däremot lära mig så mycket jag kan om) känns på sätt och vis mycket enklare, allt jag gör är förutsättningslöst. Men å andra sidan så är ju kunskap alltid makt och jag har aldrig upplevt det motsatta! 🙂

(Och ”nikotinmonstret” är en benämning som jag personligen har lite svårt för, eftersom jag tycker den indikerar att ansvaret ligger utanför en själv, på ett monster – men det är kanske bara jag som tänker så. ”Missbrukaren i mig” tyckte jag lät mycket bättre, tack för den!)

[Jessi]

Jag vet inte om det är svårare eller lättare, tror att det har mindre betydelse. Däremot kanske jag har en fördel och det är att jag har jobbat mycket med mig själv, mina egna beroenden som inte varit av kemisk karaktär. Situationsberoende är en annan typ av beroende, ex. medberoende, spelberoende, sexberoende, matmissbruk mm. Samtliga påverkar samma ställe i hjärnan och samma substanser utan att vara kemikalier. Jag har lärt känna mig själv en hel del, mina tillkortakommanden och styrkor, mina besattheter, mitt förnekande och alla mina sorger och rädslor och det tror jag hjälper mig en hel del.
Angående om heroin skulle vara lika svårt att sluta med som nikotin så finns ingen sån vetenskap, det finns inga sådana skalor just därför att det inte går att mäta sådana saker. Det man vet är att heroin är fettlösligt och försvinner ganska långsamt från kroppen, precis som cannabis. Och den kemiska abstinensen på heroin är fysiskt ganska plågsam och den ställer till extremt mycket tok i dopamin-systemet och det kan ta lång tid innan det är återställt. Tror till och med att det aldrig blir återställt på en del. Därför är det väldigt svårt att sluta med heroin.
Det är inte ditt fel att du har en sjukdom. Visserligen var det du som tog första prillan och även den andra och alla andra därefter, men det är så sjukdomsutvecklingen fungerar. Det är en del av sjukdomen. Däremot är det du som ska ta ansvar över den.

[martin_1]

Grattis Jessi till 2 veckor! Du är en bra inspiration för din vän!

[Författare]

Inlägg