En gång för alla

[cumulusnimbus]

Du kan vara lugn, du kommer inte att vara i det stadiet så länge till.

Alla är vi förstås olika, men ändå kan man se vissa mönster. Första veckan är förstås helt i en klass för sig när nikotinet går ur kroppen, när man är som ett kortslutet flipperspel. Sen kommer en tung tremånadersperiod när nikotinreceptorerna degenereras. Dag 40 och 100 tycker jag var viktiga. Runt 40 så torskar många och efter 100 är man framme i en rent psykologisk fas. Som ett sorgearbete vid en skilsmässa eller när någon anhörig dött. Man kan säga att förstå året kommer att bli första kräftskivan, julmiddagen, sportlovsturen, midsommar osv. utan snus. Sen efter ett år har man gjort allt en gång… Ett långt fade-out där man knappt märker att det går längre och längre mellan gångerna man tänker på snus. Man påminns speciellt vid stressituationer som du beskrev, och man blir ju faktiskt snarare ineffektiv av snus än tvärt om. Ungefär som en tjackpundare som snott en Volvo 240 och i topptempo skruvar sönder den totalt, för att sen inte palla att sätta ihop den igen 😀

Det är dock fortfarande viktigt att sätta upp delmål, 6 månader 200 dagar, 9 månader 300 dagar, 1 ÅR osv.

Efter året är det black swan händelser som är farliga. Plötsligt slår blixten ner från klar himmel och man bryter foten, blir sparkad ur bandet, hunden måste avlivas, mor får cancer, frun vill skiljas och barnen får klamydia, typ på en gång… Många tar dessa tragedier som en ursäkt att börja snusa igen, men problemen blir ju inte mindre för att man lägger till ett missbruk som grädde på moset…

Efter två år känns det som man faktiskt har grejat det. Ett grymt bonus som man inte räknat med är att man skaffat sig strategier för förändringsarbete och personlig utveckling, genom erfarenheterna man vunnit genom snusresan.

Liksom man tidigare varit expert på att hitta smitvägar ner i dekisträsket, så kommer ett nytt självförtroende och en initiativsförmåga att jobba hem nya projekt. Att sköta sin hälsa, sin motion, vårda sina relationer, läsa och utvecklas, bli en klippa som cheferna vet levererar osv.

Snuset lägger sig som en våt filt över en och stoppar så mycket processer som kan leda till potentiell lycka och framgång. Det gäller att aldrig glömma att livet är för kort för att snusa bort. Att komma till ett avslut med sorgearbetet, säga FU till snustrollet, och sen stärkt gå vidare…

Thats it…

[mumintrollet]

Tack för ditt inlägg cumulusnimbus!

Jag hoppas inga nya slutare missuppfattar mig, det är inte jobbigt som i början längre.
Däremot börjar jag bli lite mentalt trött på slutasnusaresan min, lite som att käka ärtsoppa 176 dagar på rad och fortfarande intala sig att det är gott…
Det har kommit en tid när man önskar man skulle ta ett kliv framåt igen, snuset får gärna blekna bort lite mera och inte påminna om sin existens dagligen som jag fortfarande tycker det gör.
Absolut fungerar stressituationer och deadlines fortfarande som någon form av trigger. Fast suget saknas dyker tankarna märkligt nog upp mera frekvent på ett irriterande sätt.
Just nu känns det som jag är på en platå och känner mig mera än klar att gå vidare.

Det är väl självklart egentligen att korta dagar med knappt något dagsljus, arbetsstress och deadlines hängande över en samt träningsuppehåll från löpningen pga kyla ger utrymme för snustrollet att kika in och kolla hur man mår för dagen.

Milstolparna du räknade upp är absolut delmål jag ser fram emot, det känns viktigt att fira dom. Jag vågar väl också gissa att en värmande vårsol och löpturer när man börja se hur naturen börjar vakna till liv och sista snödrivorna smälter bort kommer att ha en positiv inverkan.

[VanQuijote]

Ha ha ha! Gillar liknelsen med ärtsoppan. Känner lite likadant just nu. På västfronten intet nytt. Men det reder väl ut sig om man får tro cumulusnumbus. Vilket man bör. Känns det som.

[mumintrollet]

Dag 179

Skönt med helg!
Tung vecka undanstökad och har i tillägg dragit på mig en förkylning och halsont som heter duga.
För inte alltför länge sedan gav inte snustrollet nåd ens när kroppen var rejält sjuk.
In med två portioner under läppen fast man skulle ligga i 40C feber, börjar mera och mera förstå hur jag vanskött min kropp under lång tid.

eIKa nämnde i ett inlägg något jag kände igen mycket av. Jag kommer faktiskt ihåg själv hur jag kände en form av bitterhet och avundsjuka mot vänner som inte behövde leva med det tunga beroendet.
När jag till slut tog beslutet att hoppa av så upplevde jag även hur nikotinister runt mig istället för att heja på mig kom med smaklösa kommentarer ”-Skulle det inte smaka gott med en snus nu?”
Helt plötsligt blev man själv den som folk är avundsjuka på och det hände nästan över en natt!

[elKa]

Eller hur! kommentarer om hur gött det är med snus / cigaretter, helst ska de försöka vara lite macho samtidigt som de säger det, som att de inte alls tycker beroendet är jobbigt.

Men det skönaste är ju när man kommer till jobbet, och ser rökarna stå utanför och frysa samtidigt som de drar in nikotinet i -20C°.
Man kan inget annat än små le för sig själv då man har övervunnit (eller är nära på) den där jävla demonen.

Mitt tankesätt är att se ner på de som måste använda sig av nikotin hur tragiskt det än låter, men för mig är det ett hjälpmedel att stå emot drogen.

Man märker så himla väl vilka det är som har klarat av att sluta att röka eller snusa, svärfar t.ex. är den enda som har vart riktigt glad och verkligen pushat, då han vet vad det är jag går igenom. Medans resten bara säger att de kan erbjuda snus när som helst.

Grattis till dina 182 dagar! riktigt starkt gjort 🙂

[Vante Ante]

Ja har också tänkt på dem som står ute och röker nu i kylan.
Jag riktigt ryser när jag ser dem. Det är ju kallt ute ändå….
Jag har retat mig enormt på dem som tror sig vet hur det
är att sluta snusa.
De tror att det är ”avklarat” i och med sista
prillan.& tjatar på ”Du har väl inte börjat?”

MEN vi här inne vet så väl,
Det är därför vi ska vara desto stoltare 🙂

Sträck extra på ryggarna – Stolta slutare
/Vante Ante

[mumintrollet]

Dag 184

Halvåret, jajamen!

På morgonen måndagen den 20. juli visste jag ännu inte att jag vaknade till THE day. Jag var endast fyra portioner från att kliva av ett ca. 20år långt missbruk.
Det var egentligen några små tillfälligheter samt den avsky och skam över mitt missbruk som växt fram de sista åren som fällde avgörandet. Igen kom tanken att det vore bra att sluta nån vacker dag, och den blev ack så vacker denna gången.

Det har varit långt ifrån enkelt, men för min egen del vill jag ändå säga att det varit lättare än vad jag på förhand skulle ha trott. Jag vet att det finns delade uppfattningar på forumet om just det.
Jag säger lätt eftersom målet är så konkret och det finns inget utrymme för tolkning. Aldrig någonsin nikotin igen, punkt slut.
Sen har det visserligen varit en seg och utdragen historia på ett helt annat sätt än vad jag på förhand hade tänkt mig .

Från dag ett gick jag in för att programmera om min hjärna att börja hata nikotin, alla pengar som slösats bort, all känsla av frihet det snott av mig osv. De 2-3 första dagarna gick jag en mental kamp med snusmonstret över att jag aldrig längre skulle få snusa, men efter den brottningen var över har jag aldrig ens tänkt tanken på att blicka bakåt. Här fanns inget utrymme för snusromantik och det har gjort resan betydligt enklare. När jag läst genom dagböcker på forumet har jag gång efter annan förvånats över hur många som vill klamra sig fast i romantiken.

Det går att sluta, men det går endast om man verkligen vill. Alla ni som nyss startat er resa, det är verkligen värt mödan.
Alla nya som är inne och kikar och har tänkt tanken, överraska dig själv sluta idag, sluta NU.

[elKa]

Fan va stort! grattis till halvåret!

Nu hade jag ”bara” 11års missbruk av snus / cigaretter, men när man läser om er som har 20 – 50års missbruk bakom er så kan man inte bli annat än imponerad av att ni klarar av att sluta!

Starkt jobbat!

[mumintrollet]

Dag 190

Tack eIKa. Jag minns jag har läst diskussioner tidigare om huruvida antal år har någon större betydelse.
Jag vet faktiskt inte, någonstans kring +10år tror jag alla är mer eller mindre lika fast.
Samtidigt tror jag det finns individuella skillnader från person till person. Även hur mycket nikotin man använder dagligen måste ha betydelse för hur svårt det är att sluta.
Själv vågar jag påstå jag skulle ha haft absolut lika svårt att sluta för ca 10år sedan som nu, däremot vill jag mena jag skulle ha haft det mycket lättare i början på 2000-talet när jag bara hade ca 5års snusande på nacken.
Sen vet jag inte hur det är med superveteranerna som ligger på +30 och +40år… det känns ju som det borde vara värre…men vad vet jag.

Idag blev det 15km löptur med ”dubbdäcken” , vilken njutning det var. Folk halkade runt bara av att gå, sen kommer man själv löpande i full fart och det ekar ett ”klick klack” ljud längs gatorna när dubbarna borrar sig genom isen. Festligt med fäste!

Nu har jag siktet inställt på 200 dagar, känns faktiskt overkligt hur dagarna rullar på numera.
Jag har äntligen på känn att jag kanske är på väg att ta ett kliv framåt igen. Jag har haft ett bra flyt med det mesta sista veckan och det verkar ha en väldigt positiv inverkan på sluta-resan min. 🙂

[mumintrollet]

Dag 195

Enkla dagar. En skön balans mellan jobb och fritid, tillräckligt med sömn och löpning i lagom doser.
Känner mig i bättre form än någonsin och självförtroendet är på topp. Börjar även notera att dagarna blir längre och att våren inte är så långt borta.

Det måste vara så här det ska kännas att vara snusfri!

Det känns som man växer på många plan när man blir av med det vidriga beroendet. Känslan av att lyckas smittar av sig på så mycket annat utan att man ens tänker över det.
Nikotinfan har inte knackat på dörren på flera månader och just den biten känns väldigt bra!

Den stora utmaningen mellan dagarna 100-200 var att acceptera att det kommer små pucklar ännu, dock inte i samma utsträckning som tidigare. Helt klart kunde jag identifiera ”snusrelaterad” låghet ännu i december och då pratar vi ändå om 5 månader efter jag spottat ut sista prillan.

Att få undanstökat första halvåret kändes nästan lika viktigt som att klara av första 90dagarna. Jag har på känn att det andra halvåret ska bli mycket lättare, jag får ta och utvärdera det inkommande sommar.

[Författare]

Inlägg