En Jubelåsnas försök

[Björnen]

Nu sitter jag här igen med en hjärna som gastar efter nikotin. Huvudet känns uppsvullet. Jag tänker inte klart. Närmar mig 24 timmar. Slutat igen. Jag har slutat så många gånger att jag tappat räkningen. Min ”slutasnusa-trovärdighet” är väldigt låg alltså. Har snusat i 20 år, mer än halva mitt liv. Mest lös. Ettan och General. Vill inte tänka på hur mycket jag snusat de senaste åren. Extremt mycket. Men så är det ju; dosen måste ökas för att nikotinets effekt ska kunna upprätthållas. Man vill ha mer och mer och mer. Det tar aldrig slut. Jag oroar mig för hälsan. Någonting måste jag göra.

Denna ”första dag” på resan flöt på helt okej trots allt. Har fortfarande semester och är med familjen. Någon extremt stressig situation har jag inte utsatts för- Sent på eftermiddagen hade jag dock en rejäl dipp. Jag tänkte att jag skulle köpa en dosa, snusa den ikväll och sen slutsa snusa igen imorgon. Jag fantiserade om hur underbart det skulle vara att få känna nikotinen kicka in för ”sista gången”. Ja, det skulle ha varit underbart. Jag blev dock sittande i bilen på parkeringsplatsen utanför Hemköp. Jag lyckades stå emot. Jag köpte inget snus. Jag tänkte att om jag gav efter nu, vad är det då som säger att jag skulle klara av att inte ge efter imorgon, dagen därpå, nästa vecka osv. Sluta måste jag. Min konsumtion är ohållbar. Jag måste alltså genomlida abstinensen hur jag än gör. Att snusa en kväll och börja om med slutandet dagen efter skulle bara vara att skjuta på problemet.

Nu är jag glad att jag tog mig över den backen. En dag i sänder…

[Cha]

Bra du stod emot! Det blir tufft men finns viljan där klarar man allt! Själv är jag inne på min 9onde dag och minns de första dagarna, tuffa, då man tänker på snus och har suget där i stort sett hela tiden. Är fortfarande tufft men har bestämt mig, det verkar som du också har det så kämpa på!

[Björnen]

Jaha. Nu har jag snart genomlidit den andra dagen på denna resa. Hade kris i förmiddags. Akut nikotinbegär. Lyckades härda ut. Det akuta går över ganska fort ändå. Ett par dagar. Erfarenheten säger mig att det peakar vid 48 timmar. Sen vänder det. Egentligen är det inte det akuta som är problemet. Problemet är känslorna som kommer när det akuta har gått över. Tristessen. Den långa ökenvandringen som är så förbannat tråkig. Det är vardagen som är problemet. Jag har nästan alltid – när jag gjort ett seriöst försök – lyckats pallra mig igenom den akuta fasen. Sen börjar vardagen och förr eller senare har jag alltid fallit tillbaka. Anledningen är nog att motivationen tryter efter ett tag. I början är man taggad men efter ett tag framstår inte de skäl som man åberopade för att sluta som särskilt starka.

I dag har jag tänkt på allt skit som kan hända. Muncancer, cancer i bukspottkörteln, diabetes osv. Det hjälper. Jag oroar mig för hälsan. Hälsan är min drivkraft. Inget annat egentligen. Inte ekonomin eller beroendet i sig. Om snus hade varit helt ofarligt för hälsan skulle jag gladeligen ha snusat vidare. Men vad har jag för strategi? Jag har ingen strategi. Det är bara att sluta. Nu, genast, inte sen. Jag låter abstinensen välla in som en tsunami. Jag försöker inte simma. Jag gör ingenting för att motverka vågen som kommer. Det kan man inte. Det är meningslös. Jag flyter med ner långt under ytan. Sakta, sakta kommer jag att komma tillbaka och efter två år, när alla nikotinreseptorer har dött, kommer jag upp till ytan.

Dippen återkom äveni dag framåt eftermiddagen. Jag övervägde att köpa en dosa. Men stod emot. Fick ett nytt anfall på kvällen. Gick ner till gymmet och cyklade 15 km på en motioncykel. Nu säger jag godnatt.

[iceman]

Du kommer att klara fysiska abstinensen. Den peakar mellan 48-72 timmar, sen släpper det ganska snabbt. Men som du själv skriver börjar den stora kampen mot snusmonstret sedan. Du känner tomhet, dina dopaminnivåer har fallit och du börjar ifrågasätta ditt beslut. Du kommer att få akuta ”börja snusa” anfall på några dagar men allteftersom tiden går så kommer de alltmer sällan. Anfallen och suget är bara att vänta ut. De är ju hjärnspöken och man måste inte ta en snus bara för att man har sug. Efter ca tre månader blir allt lättare men faran är inte över.

Bestäm dig för strategin att aldrig någonsin festsnusa eller feströka. Eller aldrig ”bara testa en”. Hälsovinsterna av att sluta är stora.

Ge järnet och var envis så klarar du det!

[Björnen]

Tack för er uppmuntran. Jag kan verkligen behöva det nu.

Mådde skit igår när jag gick och lade mig. Den söndersnusade hjärnan gjorde vad den kunde för att jag skulle bryta mitt löfte och pilla in en pris. Gick och lade mig vid 22-tiden. Det gör jag aldrig annars. Brukar sitta uppe och mula snus medan familjen sover. Nu är det liksom ingen mening med det. Bättre att sova. Den som sover känner ingen begär.

I morse hade jag extremt jobbiga ”cravings” ungefär fram till kl 9.00. Sen släppte det. Det började kännas något lättare alltid. Gradvis började suget komma tillbaka under eftermiddagen. Det blev bara värre och värre. Tillslut bestämde jag mig för att gå och köpa en dosa. Jag hade väl egentligen ingen plan sådär. Tänkte att jag skulle smygsnusa lite grand och sedan sluta igen när semestern är slut nästa vecka. Men ”tjena”. Om det är svårt att snusa nu skulle det nog vara i princip omöjligt när jag jobbar. Då krävs koncentration och stresshantering. Nej nej nej. Lyckades hejda mig tack och lov, men fy fan vad lätt det är att trilla dit igen.

[Björnen]

Nu VÄLJER jag att skriva ett inlägg här i stället för att köpa en dosa snus. Att köpa en dosa är att VÄLJA en väg. Att avstå är att välja rätt väg. Men fy fan vad detta är jobbigt. Det är vidrigt helt enkelt. Allt känns verkligen hopplöst trist. Hur ska jag klara detta. När ska suget upphöra. Är snart upp i 72 timmar utan snus. Den här gången ska jag inte ge mig. Jag ska INTE köpa en dosa snus. Snuset är inte lösningen på detta. Det är snuset som har skapat detta. Nu är det dags att klippa bandet.

[Författare]

Inlägg