- Detta ämne har 1 svar, 1 deltagare, och uppdaterades senast för 9 år sedan av
.
-
Nu har det gått över ett halvår sedan jag slutade snusa, och jag tänkte det vore på sin plats med en liten reflektion. Detta är mest för min egen skull, men jag vet att som nybliven snusfri är det intressant att läsa om andras erfarenheter (jag har haft konto och läst här på forumet ända sedan jag slutade, men inte skrivit något innan nu 🙂 ). Så, detta är min historia! Varning för wall of text!
Jag började snusa under mitt första år på universitetet, 20 år gammal. Innan dess hade jag aldrig testat snus, utan haft en ganska fast uppfattning om att snus var äckligt. Jag hade testat att röka någon enstaka gång, men aldrig fastnat för det heller. Jag förstod helt enkelt inte nikotin(miss)bruk över huvud taget.
Men så, en tidig morgon under en efterfest, blev jag halvt tvingad att testa min första prilla. Det var en portionssnus, general white. Konstigt nog gillade jag det direkt – både smaken och den extremt kraftiga nikotinkicken. Det blev några fler snus den morgonen, och plötsligt fann jag mig själv snusandes i de flesta sammanhang där alkohol var inblandat. Det var nog en period på ungefär 1-2 månader, då jag enbart festsnusade och själv inte hade köpt något snus, utan bara tiggt av andra.
Det verkliga tillfället när jag började snusa varje dag var en vardagskväll när jag var sugen på godis och skulle gå till kiosken. På vägen dit slog det mig att jag kunde köpa snus istället. Det skulle ju stilla mitt sug utan en enda kalori! Jag kände mig smart och köpte min livs första dosa, och lovade samtidigt mig själv att det inte skulle bli en vana. Men det blev det ju så klart.
Efter det var jag helt hooked. Snuset blev en tröst, en snuttefilt, en attityd, och det blev inte bättre av att i princip alla runt omkring mig också snusade. Jag visste dock hela tiden att detta inte var något bra. Jag dolde snusandet för mina föräldrar, trots att jag var över 20 och hade flyttat hemifrån för längesen. Jag snusade inte när jag umgicks med dem, och det ledde till att jag var sjukt sur och tvär när jag träffade dem (nikotinabstinens). Jag intalade mig själv hela tiden att jag inte var beroende – jag ville snusa! Jag hade kontroll och kunde sluta när jag vill! Så det så!
Jag tänkte ofta att jag borde sluta, och hade tänkt sluta innan jag slutade på universitetet. Det blev inte så. Jag kände hur det här med att snusa blev mindre och mindre trevligt. Om jag inte fick snusa hur och när jag ville blev jag jätteyr i huvudet och kunde inte tänka, kände mig väldigt stressad, fick ont i magen, och mådde allmänt kasst. Dessutom såg mitt tandkött alltid för jävligt ut, och jag hade dålig andedräkt. Till sist tröttnade jag så himla hårt. Jag tröttnade på att alltid vara orolig för att snuset skulle ta slut, att alltid oroligt sträcka mig efter dosan för att se hur många som var kvar, och att känna efter i väskan så att snusdosan var med. Jag tröttnade på panikkänslorna de gånger jag glömde dosan hemma. På grund av det började jag medvetet trappa ner. Från 3-4 dosor i veckan blev det 3-5 prillor om dagen, men det krävdes en järnvilja.
När jag i december fick besked om att jag blivit erbjuden ett jobb som jag velat ha hur länge som helst bestämde jag mig för att nu, nu ska jag fanimig sluta, efter 6 år som snusare. Jag hade 3 månaders uppsägningstid, och jag kände att jag nog behövde de månaderna för att utan nikotin funka som en normal människa.
Så, en måndag förmiddag spottade jag ut min sista prilla. Dagarna som följde var fruktansvärda. Mitt humör var ständigt nere på botten, och jag pendlade mellan att sitta och gråta i ett hörn och vara skitförbannad. Det var strax innan jul, och på jobbet fanns det många och stora korgar med choklad och godis. Jag åt hur mycket godis som helst för att försöka fylla tomrummet efter snuset, och när jag började skämmas över mängden godispapper i min papperskorg började jag knöla ihop pappersbitar och trycka in under läppen. På nätterna sov jag väldigt oroligt och svettades floder. På morgonen kliade det i tandköttet så fruktansvärt, jag ville bara stilla det med en prilla. Det var jobbigt som fan, men helt plötsligt blev det fredag och jag hade klarat 4 dygn! 4 hela dygn!
När glädjen lagt sig över att vardagen var övervunnen, så stundade ju helgen. På fredagen skulle jag på fest och dricka öl – för första gången utan snus på hur länge som helst. Jag var orolig, så jag bestämde mig för att köpa en dosa Onico att ha i nödfall. Det behövdes verkligen, eftersom många andra på festen snusade. Jag lyckades lura mig själv och knappt tänka på att jag snusade Onico, även fast smaken inte alls är densamma.
Efter ungefär 3 veckor började det gå lättare. Dimman som lagts över mina sinnen började långsamt lätta, den värsta abstinensen lade sig. När jag kom tillbaka till jobbet i januari var jag fortfarande sugen på snus, men jag mådde i alla fall inte skräp längre. För att dämpa suget gick det åt stora mängder läkerol och tuggummi. Vissa dagar tuggade jag tuggummi så frenetiskt att jag hade kramp i käken på kvällen, men jag snusade i alla fall inte.
Sedan dess har det bara blivit lättare, månad för månad. Min sambo snusar fortfarande, och visst luktar det väldigt gott när han öppnar snusdosan, men jag blir knappt lockad längre. Jag känner fortfarande en tomhet ibland när jag dricker kaffe eller efter maten – något saknas liksom. Men det suget brukar släppa med ett tuggummi eller en ordentlig löprunda. Det är lustigt att något så litet kan ha en sådan stor inverkan på en.
Jag önskar ibland fortfarande att jag kunde ta en snus, men då tänker jag på det jag har gått igenom och känner mig istället oerhört stolt över att jag lyckades sluta, och med enbart en ynka dosa Onico och utan att gå upp något i vikt. Nu hoppas jag att jag kan fortsätta så här för all framtid, och att suget efter snus fortsätter minska. Jag tror det hade blivit lättare om min sambo slutade snusa också, men han vägrar. Så jag får nog fortsätta på den här vägen ensam ett tag till!
Jag får försöka komma ihåg att skriva en uppdatering om några månader igen, för att se hur det har gått.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.