Mina ungar (som är i tonåren nu) stöttar mig ivrigt och helhjärtat. Dottern ”tjyvrökte” en period när hon var 14år (hon är 16 idag). Jag visste det, hon visste inte att jag visste och jag väntade ut henne tills hon berättade av sig själv. Vi pratade om det hela och hon slutade framgångsrikt (hon hade inte hunnit hålla på så länge heller) och det var då, i samtalen med henne, som det började kännas riktigt jävligt att jag satt och sög på snusprillor medan jag försökte få barnen att inse hur vidrigt illa det är med nikotin…
Jag rökte förr. När jag blev gravid med min dotter slutade jag rakt av. Utan problem. Höll upp tills lillbror blev 1,5 ca alltså i nästan 4 år… sen skulle jag bara ta ett bloss.. pang! Insåg att jag inte ville röka, absolut inte.. så jag ta daaaaaa började snusa. Duktigt. Tog ett par dagar bara innan jag var tvärfast.
Min mamma och pappa rökte. Inomhus, i bilen, på badstranden, ja överallt. Det ljuva 70- och 80-talet. Mata unge och rök en cig samtidigt. Jag hatade rök. Men så fort jag kunde så började jag själv.
Mina ungar har börjat fundera över alla sorters beroenden nu när de är väldigt nära och med i min kamp. Socker, mat, träning, nikotin, droger, internet osv osv. Hur lätt det är att hjärnans belöningssystem får fel fokus. Hur vansinnigt svårt det är att sluta när man väl låtit det ta ett fast grepp. Så, ja, jag tror att det KAN verka avskräckande.. Beror kanske på ålder och en massa annat också.
Fortsätt kämpa! Om våra ungar trillar dit har vi iaf möjlighet att stötta och hjälpa dem!
