Hatar nikotin, men svårt att leva utan.

[Bulel]

Hej! Jag har suttit och peppats i min kamp att sluta snusa på detta forum, men aldrig tidigare skrivit något själv. Kul att äntligen göra det. Just nu är jag inne på den sjätte dagen utan nikotin och det har varit ett jävla helvete. De första tre dagarna var värst, jag var konstant sugen på snus och jag fick konstanta infall av att de dosan i ögonvrån och röra mig mot den för att en millisekund senare inse att det inte finns en dosa och att jag faktiskt inte snusar längre. Hualigen. Men de senaste två dagarna har det varit ganska trevligt. Jag har inte tänkt så mycket på det och mest bara beundrat mig själv och min vad som måste vara fantastiska viljestyrka och personlighet, haha.
Men idag. Idag! Jag är så förbannad att jag vet inte vad, varje liten grej får mig att skaka av ilska och sen blir jag så väldigt ledsen. Även fast det inte finns något att bli ledsen på. Världen känns bara som en elak och hemsk plats. Hur hanterar man detta? Jag vill inte utsätta min omgivning för mig själv när jag är så här.

[Sorgen]

Hej Bulel!

Känner igen mig precis. Det är riktigt riktigt jobbigt. Det jobbigaste av allt som har med sluta snusa att göra för min del. Den plötsliga och omotiverade sorgen/deppen. Därav mitt användarnamn hehe. Det jag hanterade det på är att 1. veta exakt vad det är som händer med hjärnan när man slutar. Nikotinreceptorer, dopamin, binjurar, stress, amygdala, återhämtningsperiod m.m… Men minst lika viktigt har 2. träning och 3. meditation hjälpt. Det man får ut av meditationen och kunskapen och träningen är att man 1. får motivation och 2. Lär sig att inte identifiera sig med sorgen känslorna utan att se dom som ”moln som åker förbi en” precis som tankar och tillslut mår man bättre än vad man gjorde innan man slutade. Jag har djupa svackor fortfarande men så jag mår när jag mår bra nu är 10 gånger bättre än när jag mådde bra som snusare.

Hur man hanterar att behärska sig bland sina nära har jag inget svar på. Totalt omöjligt var/är det för mig. Så jag låter bli att vara i närheten av dom så mycket jag kan. Hade jag varit tvungen att involvera mig i min familj hela tiden hade jag aldrig klarat sluta.

Ta hand om dig och vet att belöningen är värd all möda//
Sorgen

[Sorgen]

Måste skriva ett till inlägg för att det är så viktigt glömde ju; VILA!! Sov, sov och sov så mycket du kan. Sen glömde jag också skriva att av träningen får man ju ut endorfiner som är kroppens eget morfin vilket lindrar dopaminbristen men det visste du säkert. Mvh

[Bulel]

Tack för svaret! Jag återhämtade mig ikväll med att dricka en öl, och blev förvånansvärt påverkad av den. Det är som att bristen på snus gjort kroppen till en trettonåring med första folkölen i hand. Jag ska verkligen se över det där med att börja träna. Mycket i det som hållt mig fast med nikotinet i alla dess former är synen på mig själv som en dekadent människa som inte nås av tränings- eller hälsohetsen. Att nu lägga av med snus för att bli mer hälsosam ger mig då också ett inre motstånd till att förändra något annat i mitt liv, även om det kan hjälpa mig med att förbli nikotinfri. Jag vill alltså inte lägga tid på att äta eller röra på mig, bara för att det går mot min egen självbild. Även fast jag har allt att vinna på att lägga ner denna dumma självbild och ba växa upp och förstå att min identitet är byggd på lathet och självberättigande. Jag lägger därmed helt enkelt till dekadensen till listan på saker jag behöver komma över tillsammans med snusmonstret.

Tack!

[Bulel]

Nu firar jag en vecka nikotinfri imorgon och avslutar veckan med ett test utan dess like. Fest med en massa nikotinister. Må självkontrollen vara med mig ikväll, och låt världens prillor ruttna och försvinna.

[Författare]

Inlägg