Helt oväntat avslut efter 13 år

[trillian]

Hej alla!
Jag är 26 år och har snusat sedan jag var 13 år. Från början köpte jag Göteborgs Rapé i en gammal videobutik som senare fick lägga ner. Varje gång vi ungar köpte av dem så höll de med pekfingret framför munnen (det klassiska ”var tyst om detta”-tecknet).

I onsdags (26 nov) så träffade jag en tjej på date och mitt snus tog slut. Jag bestämde mig på platsen att sluta snusa. Lite grann av anledningen att jag länge sökt ett skäl att lägga ner och det skulle kännas dåligt att bryta vår mysiga stund för att kila iväg och köpa snus. Nåväl. I torsdags (27 nov) så köpte jag en dosa snus och en Onico. Blandade ut 50/50 i båda dosorna. I fredags kl 16:00 tog jag den sista riktiga snusen.

I lördags så låg jag hemma i sängen med existentiell ångest varvat med raseriutbrott. Jag skrek ner i kudden och är glad att ingen fick se mig när jag betedde mig så. Söndagen var inte lika illa men fortfarande ganska jävlig. Var iväg och spelade Squash för att rensa tankarna men på kvällen så låg jag ändå och gnisslande tänder av ilska. Så konstigt men jag kunde reta upp mig på absolut ingenting och sedan kunde det övergå i en vansinnes-attack med ovan nämnda skrik osv. Efter dessa utbrott så skämdes jag och skrattade lite för det var så vansinnigt.

På Squashen så hittade jag en halvfull snusdosa i min träningsväska. Jag blev helt panikslagen och sprang med den till en papperskorg och slängde den.

Idag (måndag) på jobbet så har två kollegor skojat med mig och frågat om jag vill ha snus. En gång blev jag riktigt sur men det nästan triggade skämtet ännu mer. Om det blir fler skämt så måste jag säga ifrån på skarpen.

All in all börjar jag känna mig bättre idag dock. Fortfarande väldigt lättirriterad och konstant hungrig. Har druckit massa kaffe och läsk.

Om du vill så får du gärna skriva någonting snällt här. Jag är en mycket bräcklig person just nu och den minsta motgång skulle kunna få mig att börja igen. Jag hoppas verkligen att jag äntligen kan sluta med detta förbannade gift! Hade en förbrukning om ca. 1,5 general portion/dag (en stock/v helt enkelt).

Varma hälsningar,
Henrik

[Motivation]

Hej Henrik,
Jag skriver gärna något snällt här :). Vill först gratulera dig till ett klokt beslut.
Har läst någonstans att flickorna väljer pojkar efter lukten, du förstår väl då att du har verkligen ökat dina odds på marknaden.
Varje kamp du vinner mot ”snustrollet” så stärks du i ditt självförtroende och mår bättre för varje dag. För det kommer att bli bataljer er emellan. Din fiende blandar små tjuvtricks med ren terror. Du får vara beredd på detta och inte sänka garden.
Lycka till, det blir bättre.
Kram
Motivation

[trillian]

Stort tack för ditt svar!
Det betyder jättemycket att få pepp av ngn som gått igenom samma resa (trots att jag bara är i början av min).

Ikväll har jag ätit soppa, tvättat kläder, tränat, tuggat tuggummi och pratat i telefon med nära och kära. Allt hjälpte till på sitt vis.

//Henrik

[trillian]

Dag 5:
Igår kväll hade jag nya raseriutbrott. Trodde att de hade gått över men det kom nya på kvällen. Satt och bet ihop käkarna och gjorde massa armhävningar. Skrek en del i lägenheten men försökte lugna ner mig hela tiden. Ringde runt till kompisar för att hålla mig sysselsatt. Ångesten blev stor också för jag trodde att allt skulle ha gått över igår men så var det inte riktigt. Jag blev exempelvis otroligt FÖRBANNAD på en kompis. Hans tjej hade skrivit till mig på Instagram och föreslagit middag i mitt nya kök. Jag tänkte då att jag skulle göra konfiterat sidfläsk men när jag kom på att min polare är vegetarian så blev jag så rosenrasande att jag bara bet i min kudde och skrek i säkert 2 minuter. Jag låg och slog i sängen och efteråt skämdes jag jättemycket. Han hade ju inte gjort ett skit och inte ens sagt någonting. Allt bara hände i mitt huvud. Jag gick ner till COOP och jag var som en zombie. Det gick till den punkten att jag var tvungen att säga till kassörskan att jag precis slutat snusa och var lite disträ. Sedan lommade jag därifrån. Utan snus såklart. Trots att det var det enda jag kunde tänka på när jag gick omkring i butiken. Det kändes som att jag hela tiden visste exakt var den där digitala skärmen med lapparna stod – trots att jag inte hade något ärende till den.

Men så kom vändningen.

Imorse när jag vaknade så kändes det som att jag var ”tillbaks”. Svår känsla att beskriva men allt kändes lite lättare och lite mer positivt. Jag har fortf. min Onico som ligger här bredvid mig men jag är inte lika frekvent användare av den längre. Töntigt och säkert alldeles för pretentiöst men what the hell, jag är ju anonym 😉 Det var som att jag såg ”ljuset” i världen igen. Saker var lite bättre, lite roligare och jag kunde fokusera på det som var positivt. Härom dagen hade jag exempelvis en tanke-snurra som gick ungefär såhär: ”Fan vad livet suger hårt egentligen. Jag går upp för tidigt, jobbar för sent och sover för lite.”.
Idag skrattar jag lite åt att jag var så deppig. Det borde ju vara ett tecken på någonting.

//Henrik

[Författare]

Inlägg