Känn Sorgen

[Sorgen]

Tack för info irenepanik! 🙂 Det känns bättre i magen efter jag löpt lite, så det är nog stressen.

Jag har börjat få starka lyckokänslor för väldigt bra saker. Exempel ett städat rum, eller en lyckat lagad måltid. När jag snusade brydde jag mig inte om sånt, då kunde jag stoppa in en färdigportion i micron och slänga kläderna någonstans i rummet och skita i att bädda sängen för det var inte värt mödan för ork eller motivation inte fanns. Men nu är det verkligen värt mödan när jag har mer energi och får lyckokänslor av det. Belöningssystemet och kemin i hjärnan börjar väl normalisera sig äntligen! Tycker inte det är konstigt att de flesta trillar dit igen. Har varit riktigt djupt nere i sorg och deppighet under resans gång, men vad värt det är.

Sorgen byter nu namn till
/Jonis

[Sorgen]

När det känns som hela livet brakar samman helt plötsligt, på grund av instabilitet i humör och livssituation samt förlust av stora summor pengar och drömmar, är det säkert lätt hänt att tänka på att ta sig en snus. Men inte för mig, idag och igår har varit sådana dagar och jag tänker att en jävla snus hade aldrig löst nått.

[Anders P]

Du har helt rätt. En snus hade verkligen i te löst det. Den hade gjort så du hade kantrat istället. Vad du än råkar ut för i livet så kommer det att vara enklare bara du inte snusar. Om du faller dit när du är nere så blir det långt mycket svårare att ta sig därifrån. Tänk positivt. Det finns alltid de som har det värre. Du är ju snart på tresiffrigt Gud vad härligt för dig. När du kommer dit så blir det nedförsbacke säger de andra.

[Sorgen]

Jag är ledsen, för jag har på grund av humörsvängningar och oro råkat spela bort pengar på aktier IGEN samt råkat bli totalt osams med min familj, för jag fick ett vredesutbrott på min syster, jag blir snart utslängd säger dom. Lätt att tänka att livet är meningslöst när man mår dåligt, känns som ingen förstår, när man inte har fast jobb, vänner, flickvän, bostad, humör eller dopamin i min förbannade skalle. Såhär går mina tankar när allt känns piss.

Jag vet att när jag mår bra igen inser jag att jag överreagerar och skäms över att ha skrivit detta offentligt men det är så jag straffar mig själv, mindre troligt att jag börjar med aktier, droger eller snus när jag öppet talar om det. För skulle jag göra nått av det igen skulle jag behöva blåtta mig igen! Det måsta vara så att min amygdala som reglerar känslor i hjärnan är överaktiv nu utan nikotin och det brister lätt. Jag har ju många nålar i ögat (mörka tankar) när allt brakar samman. Det är slutlekt med aktier, jag ger upp den drömmen (igen).., hoppas att jag får fortsatt jobb som personlig assistent nästa månad och att jag inte blir utslängd på gatan av mina föräldrar. Sen ska man ju ta ansvar över sina tankar men kan inte hjälpa det, till slut brister det måste skriva ut allt jag tänker på för att kunna släppa det.

Att denna jävla drog till nikotin kan få en att bli såhär instabil är väl rätt osannolikt måste väl ha med att jag är en känslomänniska från början, har ett känsligt nervsystem, pissigt psyke efter uppväxt, press, psykadeliska droger och annan skit jag utsatt mig själv för och blivit utsatt för under åren. Nu är det 6 dagar kvar till 90 dagar utan snus. Har inte tagit psykadeliska droger sen någon gång i höstas och kommer inte utsätta mig för det mer förhoppningsvis.

Jag har iallafall ett jobb även om det inte är fast och jag har fina människor på yogan, och det finns de som har det värre. Får tänka på barnen i Afrika eller flyktingarna från kriget i Syrien. Sen har jag hört att man blir ödmjuk och får lättare att känna empati för människor när man gått igenom sånt här.

Hoppas det känns bättre för er!
/S

[irenpanik]

Trist att höra att det kännts tufft på sistone! Tycker det låter som en bra strategi att berätta om sina snedsteg istället för att mörka dom.
En fråga – vågar du be om ursäkt för ditt beteende för din familj och förklara hur det känns när du hotas med att bli utslängd? Vet att sånt inte brukar vara det lättaste, men då kanske man kan undvika att skapa en ond cirkel av mer och mer ömma tår. Särskilt för sin familj kan vara riktigt svårt, beroende på vad man har för relation också såklart. Men då kan man vara än mer stolt över sig själv i efterhand och jobba på sina goda cirklar. 🙂

Tror absolut att man har lättare att bli empatisk för andra ju mer man råkat ut för själv. De gamla schamanerna fick gå igenom nära döden-upplevelser med flit för att man trodde på att man måste brytas ner totalt för att kunna födas på nytt, och att det var ett måste för att kunna hjälpa andra. Känns inte som att man vill vara riktigt så extrem, men det underlättar helt klart att kunna se sina jobbigare livserfarenheter som något potentiellt positivt i längden.

Kämpa på, du gör det bra!

[Sorgen]

Irenepanik, ja det gjorde jag och familjesituationen har blivit bra igen.. skönt! Tack för ditt stöd är tacksam 🙂

Dippen är fortfarande påtaglig idag men känns som jag kulminerat. Det är stärkande att veta att andra också har haft dippar såhär sent som 75-90 dagar. Har faktiskt behövt resonera med mig själv varför jag slutat snusa idag. Såklart vann den delen som hatar snuset. Men ändå, att ens behöva ha de tankebanorna efter 85 dagar är ofattbart och kan ju inte annat än att säga att det krävs bra motivation, envishet och tålamod för att ta sig igenom de första 90 dagarna. Iallafall om man har fräscha positiva minnen av snuset. Som sagt så fick jag ju ”kickar” dagligen av snuset. Från att vara ångestfylld och depp, till att vara lugn och tillfreds, med 2 portionssnus. Dock att vara ångestfylld och depp och döva det med snus är ju lika dumt som att tänka att använda alkohol för att kunna somna. Eller extasy för att känna sig glad. Eller psykadeliska droger för att hitta meningen med livet. Nej jag tror att man får mest glädje utav livet genom att förbättra sig själv så att det nyktra tillståndet är fullt tillfredställande och tillräckligt. Jag brukar se mig själv framför mig som litet barn (ta fram ett kort) och tänka, ska jag tillåta honom att snusa, bli nertryckt, bli as packad? Verkar som det är många nyblivna föräldrar här så det ligger väl kanske nått i det. Lärde mig att se mig själv på det viset via en psykoterapeut som jag gick till i ungefär ett år. Tror faktiskt att det är lätt att glömma bort ens egna värde i vårt moderna samhälle och att jag inte är ensam i det.

/S

[Jimmyg]

Oj sikken berg-o-dalbana du beskriver här! Blir mäkta imponerad av att du håller dig borta från snuset!

[Vante Ante]

Sorgen Du är en riktig kämpe i bland oss slutare.

Lova mig att vara stolt av bara sjutton för din
insats…
Snart mycket snart firar du 3 månader.

Grattis till denna kämpar glöd.

Vante Ante

[VanQuijote]

Sorgen, jag har följt din dagbok utan att kommentera tidigare. Precis som Ante skriver så verkar du vara en riktig kämpe! Ta det en dag i taget så är jag övertygad om att du klarar 90 dagar, 100 dagar o.s.v.

Heja på!

[elKa]

Kan bara hålla med VanQuijote, precis som dig så hade jag en riktig formdipp på 2 veckor vid ca dag 80-100. Dom dagarna var enligt mig dom ”värsta”, inte för att det var då jag hade mest abstinens, utan för att då hade jag fått prova på hur det är att leva utan att känna snusbehovet.
Men sen kom de där jävla dagarna vid 80+ , jag lovar att om du klarar av att kämpa dig igenom dessa dagarna, så kommer allting bli mycket mycket lättare framöver.
Nu senaste 2 veckorna har jag inte haft en tanke på snus och nu är det tillochmed (ja detta är fan det bästa av allt!) att jag glömmer bort denna sidan.

Denna sidan som jag var inne på 3-4 gånger / dag i början för att hämta motivation och inspiration.

Så kämpa på! detta fixar du!

[Författare]

Inlägg