- Detta ämne har 130 svar, 22 deltagare, och uppdaterades senast för 7 år, 11 månader sedan av
.
-
Jag såg att du skrev i Sofias tråd och skrev ett svar till dig där, men jag tycker att det passar bäst i din egna. 🙂
Jag vet inte hur många gånger du slutat, men som jag precis skrev så har jag slutat en massa gånger. Och det är precis det du beskriver, att du tänker att ”jag skulle kunna sluta när som helst”, som gör det så svårt att sluta andra gången. Första gången gick på pin kiv för mig, jag hade läst Allen Carrs bok och blivit frälst. Från att ha trott att det var omöjligt och nästan fått panik av tanken så slutade jag en dag helt sonika att missbruka nikotin. Och det var precis den vetskapen, att jag kunde, jag klarade det, jag hade ju gjort det förut, som gjorde det så svårt att sluta andra gången.
Andra gången måste man kämpa mot två starka minnen, samtidigt som man tar itu med nikotinabstinensen: det ena minnet är att ”jag klarar det, såklart, jag har gjort det innan” och det andra är minnet av den förra abstinensen (gärna med lidandet uppförstorat).
Det som fick mig att slutligen sluta var att ge upp fullständigt inför mitt missbruk. Jag hade läst en historia om en kvinna som slutade röka lätt som en plätt när hon var 24 och sedan började efter nåt år igen, fullkomligt övertygad om att hon skulle kunna sluta när hon ville. Och hon slutade igen: 23 år senare.
Jag vägrade bli henne och det började gå upp för mig att jag innerst inne fortfarande tänkte att ”jag kan ju sluta när jag vill!” fortfarande, efter nästan tio månaders misslyckande och självförakt. Nu började jag istället tänka, var gång jag rökte eller snusade, att jag skulle vara tvungen att kriga mig ur det, för att jag var svagare än någonsin.
Jag slutade med allt nikotin en söndagsmorgon, den 24 mars. På torsdagen hade jag påbörjat ett halvhjärtat försök att sluta röka, som jag visste skulle misslyckas eftersom jag skulle på en stor fest på lördagen. Abstinensen plågade mig hela torsdagen och hela fredagen och på lördagen tog det två öl för mig att ge upp och åka och köpa cigg. När jag vaknade klockan 05.40 morgonen efter, med en mun som en askkopp och huvudet bultade av världens baksmälla så var mitt självförtroende på noll och mitt självförakt på nya toppnoteringar. Jag klädde på mig mjukisar och en stor parkas, gick ut och satta mig utanför dörren till mitt studentboende, på marken. Uppkrupen i det hörnet rökte jag två cigg medan jag grät, sedan stampade jag sönder paketet och har aldrig rört nikotin sen dess.
Det är ingen vacker upplevelse att vara på den absoluta botten. Jag vet att det inte är jämförbart med att vara alkoholist eller sprutmissbrukare, men för mig var det den absoluta botten. Nikotin har förstört så mycket i mitt liv, stulit så mycket energi, hälsa och pengar för mig och jag är så lycklig att jag slutat! Det är därför jag skriver så mycket här, för jag vill att alla ska sluta! 🙂
Grymt bra skrivet Jajo! Motivation, varje svacka man tar sig ur ger en ny och starkare plattform att ta sats ifrån nästa gång det krisar. Och det kommer att komma svackor flera gånger, men med kraften av 232 dagar i ryggen så blir det lättare och lättare att parera.
Snustrollet ger inte upp så lätt, det retirerar och väntar tjurigt på en lucka, men när det inte funkar backar det snabbt igen. Och väntar på ett nytt läge, men försöken blir lamare och kortare hela tiden. Snustrollet är nog förmodligen den trognaste och tålmodigaste partnern man någonsin kommer att träffa… Men det är bara att vara lika tjurig tillbaka! Du har övertaget nu och kommer inte att släppa det!
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.