I år har jag slutat snusa fyra gånger. Jag blir så trött på mig själv för jag kan ärligt säga att jag verkligen vill sluta. För det första vill jag inte vara beroende av en så onödig och dessutom möjligen livshotande sak som snus. Sen vill jag sluta för att:
– förbättra min kondition
– kunna umgås med vänner och familj utan att tänka på snus (de flesta vet inte om att jag snusar)
– slippa att ständigt planera för snusinköp och känna panik när dosan nästan är slut
– slippa en ständig huvudvärk som jag får av snuset
och mycket mer…
Det känns så löjligt att vid 35 års ålder vara tjuvsnusare. Jag har två barn och man och har vid några tillfällen under de senaste fyra åren funderat på att börja snusa öppet inför min barn och mina föräldrar men tanken har alltid varit att det bara har varit en period i mitt liv och att jag faktiskt inte är snusare på riktigt! Jag har alltså levt i förnekelse under hela den här tiden. Pinsamt!! om jag får säga det själv. Det här gör att jag inte mår särskilt bra inombords. Jag har fullt stöd från min man när jag ska sluta och har haft det varje gång men jag känner att han börjar ge upp och tycker att jag är patetisk som inte klarar det. Så nu måste jag verkligen fixa det här…
Nu har jag bestämt att klockan 17.00 imorgon kväll är det slutsnusat. Jag tänker att jag då bara har en dag att stå ut på jobbet. Sen kan jag vara hur tjurig och hemsk som helst under helgen innan det är dags att jobba igen. Jag tycker alltid att de första tre dagarna är värst. Efter det handlar det mest om att stå emot känslan att ”det här var inte så svårt så en dosa till skulle inte skada”.
Jag ska försöka skriva av mig här varje dag och hoppas att allt stöd här på sidan ska göra mitt sista slutande lite lättare!
Kram på er alla som kämpar precis som jag. Håll tummarna för mig från kl 17 imorgon, snälla!!
Vi hörs <3
.
