Efter över 25 års eget nikotinmissbruk spottade jag ut den sista prillan i måndags. Äntligen motiverad! Och allt känns så självklart den här gången…
Det är inget dramatiskt som har hänt egentligen. Tror jag. Kanske att en uppriktig avsky för giftet har börjat gro och sedan växt sig starkare för varje gång som treåringen hemma har varit extra intresserad av dosan. Eller när sjuåringens klasskompisar nyfiket har frågat varför jag stoppar nåt under läppen. Eller när jag panikslaget konstaterat att jag inte har dosan i fickan när jag kommer till gymmet och då har valt att INTE TRÄNA, UTAN ISTÄLLET GÅTT OCH KÖPT SNUS! Fan, vilket jävla gift!!!
Jag tror att jag faktiskt har varit beroende av nikotin sedan jag föddes. Under min uppväxt rökte alla vuxna i min närhet. Mamma, pappa, farmor och farfar. Inomhus. I bilen. Konstant. Flera paket om dagen.
Jag minns den stora bruna askkoppen som stod på bordet i det TV-rum jag skulle sova i hos min farmor och farfar. Där jag BODDE i många år. Kvällsrutinen var densamma. De tittade på sena nyheterna, tog en varsin cigarett, fimpade och sa god natt. Samtidigt som de släckte i taket kunde jag ana den lilla slingan rök som steg upp från askkoppen och förenade sig med molnet uppe vid taket. Farfars tobak luktade visserligen gott, men jag gissar att det inte var alldeles hälsosamt för en åttaåring att sova i det där.
Vid 14 års ålder började jag själv bruka nikotinprodukter. Testade en första gång på en resa och mådde inte alls dåligt, snarare tvärtom. Inte som flera av mina kompisar som spydde och hade sig. Blev snabbt den som kunde ha inne en snus längst i klassen. Ja, kanske på hela skolan. Oerhört tufft. Not. Sommarjobbade och rökte så fort jag kom åt. Mest röda Marlboro, ibland Prince. Ingen hemma kunde urskilja någon röklukt från just mig och jag kunde ju utan problem finansiera bruket själv också. Helt fast redan då.
Genom åren har jag gjort ett par seriösa försök att sluta med nikotin. Det allra första gav nog störst utdelning, då jag faktiskt övergick från lössnus till portion och samtidigt slutade röka. Började iofs parasit-röka, men bara på fest.
Ett annat försök slutade med den mest sinnessjuka upplevelse jag haft, när jag dag nummer sex satt och stirrade in i en vägg helt utan livslust. Ingen gnista. Ingen mening. Livet var inte värt att leva utan snus. På fullaste allvar. Fy fan vad det var läskigt. Så jag böjde mig för giftet igen. När jag i efterhand tänker på hur det kändes i kroppen så var det verkligen verkligt. Men såklart fullständigt riggat av belöningssystemet…
Senaste gången testade jag ”kuren”, med nikotinplåster, sugtabletter och hela baletten. Det fungerade bra ända till sista nedtrappningssteget, typ sjätte veckan (skulle såklart ha köpt hela kuren direkt från början för att inte utsättas för frestelse, men icke…)
Apoteks-tanten, som nog bara ville vara snäll, la fram ett paket Zonnic:
– ”Har du provat det här?”
– ”Nej, vad är det för nåt?”
– ”Det ska tydligen vara bra när man slutar snusa, små påsar med en liten dos nikotin. Om det blir riktigt jävligt nån dag.”
– ”Hmm… jaha… ja, jag tar väl en sån då! Om det krisar är det ju bra”
Ridå! Har till och med plåster kvar hemma.
De senaste åren har jag kombinerat Zonnic med portionssnus. Och den ”lilla dosen” nikotin visade sig vara hela 4 milligram, anpassat för att sluta röka, eller möjligen sluta med lössnus. Har nu varit beroende av den svindyra apoteksprodukten också! Borde nog skicka den här berättelsen till apoteks-tanten. Och en räkning! Fem år. Ungefär 250 dosor Zonnic per år. Och lika många dosor Kronan portion. Summa summarum över 100 000 skattade pengar. Jävla kärring!!! Förlåt!
Nåja, nu är det slut. Det har gått 48 timmar och jag kommer inte att köpa en enda nikotinprodukt till. Jag ska lägga pengarna på annat istället. Spara lite extra till barnen, unna mig något jag har suktat efter, köpa blommor till min älskade fru.
Jag vill, jag kan, alltså gör jag!!!
.
