- Detta ämne har 66 svar, 11 deltagare, och uppdaterades senast för 8 år, 1 månad sedan av
.
-
Grattis, nu har du gått om mig då! 🙂 Man kan väl säga att motivationen pös ur mig ganska kvickt när jag väl hade tagit steget. Det kanske fanns en liten chans att hoppa upp på hästen igen precis i början, eftersom jag inte kände särskilt mycket effekt av de allra första doserna. Men snart var jag inne i en slags nyförälskefas igen. En iakttagelse jag gjorde var att när jag hade köpt dosan men ännu inte tagit någon snus, fick jag en stark trygghetskänsla av att bara känna på dosan i jackfickan. Det säger väl något om hur starka psykologiska effekter som är i spel, i princip ren pavlovsk betingning.
Som jag skrev i min egen tråd var det de depressiva symtomen som avgjorde. Jag var beredd på och stålsatt inför att de skulle komma kring en månad, men att de skulle komma så starkt efter tio veckor hade jag inte förväntat mig. Jag tycker de första dagarnas fysiska abstinens var en barnlek i jämförelse, även om det var jobbigt på ett annat sätt. Men de höll i sig i en väldigt begränsad period då man också var fullt motiverad.
Så här i efterhand kan jag också tycka att min tajming inte var optimal, även om jag också anser att närhelst man får impulsen att sluta ska man göra det. Hösten och vinterhalvåret brukar påverka mitt humör till det sämre, därtill kom det ett antal veckor där barnen sov sämre än någonsin med mycket nattvak som följd. Nästa försök blir nog när den yngstas sömn är någorlunda stabiliserad och under en ljusare tid på året. Hoppas att jag tar mig över 100-dagarströskeln då och att jag kan hålla mig kvar på banan för gott.
Tack Van Quijote och Jimmyg!
Hade tänkt skriva mer de senaste veckorna, men det har varit rena vab-infernot här hemma i nästan en månad nu, med två kids som varvat sjukor. Bläh, detta är första gången jag verkligen fått känna på vad begreppet vabruari kan innebära.
Jag har nu precis passerat 4 månaders nikotinfrihet, och jag känner mig stark i övertygelsen att fortsätta på den nikotinfria vägen. Det känns också som att kampen ändrat lite karaktär. Nu var det ett tag sedan jag senast övermannandes av något riktigt kraftfullt sug, och jag har inte direkt fantasier om smaken eller känslan av snus längre. Men däremot kan jag ibland känna ett slags tomrum när mitt tålamod blir hårt prövat eller jag blir ordentligt stressad, ett tomrum som jag vet att en prilla snabbt brukade fylla. Varenda gång och alltid.
Det, börjar jag förstå, är en del av den långsiktiga kampen. Att hitta nya sätt att hantera situationer där snuset innan var med, nästan omärkligt, och lindrade, slog av kanten på frustrationen eller gav ett par sekunders betänketid medan dosan fiskades upp ur fickan.
När jag tänker på det är det ju ett rätt märkligt beteende, att hela tiden ha en prilla till hands så snart barnen trotsar, sambon är irriterad över nåt, chefen kallar, en ny räkning landar på hallmattan eller vad det kan vara. Det är bara att göra tankeexperimentet att ersätta varje sån prilla med en liten snaps, så ser man att snusandet är en rätt konstig, tveksam och alarmerande frekvent syssla.
Skriver nog mer på det här spåret framöver, tänker jag, för det är mycket där min brottningsmatch med nikotinet befinner sig just nu. I att hitta nya grepp och strategier till situationer där snuset innan var inblandat, menar jag.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.