Slice slutar

[Slice]

Just nu är det sen fredag kväll, och jag har varit helt nikotinfri i fem dygn. Jag har snusat i nästan 18 år, d.v.s. ungefär halva mitt liv.
I söndags upplevde jag plötsligt en enorm trötthet på hela grejen med att snusa, ständigt behöva se till att man har snus tillhanda, ständigt behöva lassa in och ut snus. Riktigt trött på hela skiten.
Har försökt sluta ett par gånger förut, men har aldrig upplevt viljan och kraften jag känner nu. Abstinensen är svår, men den är överkomlig, därför att abstinensvågorna håller bara i sig en begränsad tid. De ebbar ut ganska snabbt, för att sedan återkomma. Den här gången har jag provat att använda samma mentala taktik som jag och min fru fick lära oss när vi gick en kurs i psykoprofylax inför vår sons födelse i januari (inser att det låter sjukt, men vänta!). När en kvinna går igenom värkarbetet inför en förlossning fick vi en mental modell presenterad för oss, varje värk är övergående och kommer aldrig tillbaka, utan för oss närmare målet, d.v.s. att få träffa vårt barn! Man kan se det som att man drar i ett rep med knutar, där varje knut är en värk som genomlids, men sedan aldrig kommer tillbaka (analogt med abstinensvågorna alltså!!). Jag tror att det är lite samma sak med abstinensen, varje våg sköljer över mig och försvinner, för att aldrig mer komma tillbaka. För varje våg är jag närmare mitt mål, ett liv tillsammans med min familj utan nikotin! Vad tror ni om det??

[Slice]

Jag måste ändå säga att det än så länge har gått över förväntan. Jag har upplevt en stor del av mitt liv med en General portion eller en Röda lacket lös under läppen, och det kan ju så klart inte passera helt obemärkt. Jag har insett varför jag har snusat, och det går inte riktigt ihop med hur mitt liv ser ut idag. Jag har snusat när jag har tagit mig igenom sluttampen av gymnasiet, när jag har jobbat som mekaniker, under 15 månaders lärorik men ibland långsam och frustrerad värnplikt, genom 5 års universitetsstudier, genom anställningsintervjuer och åratal av högintressant, utvecklande, utmanande, men fruktansvärt stressande arbete. Jag lever inte riktigt dessa liv längre, jag har en annan distans till det jag gör…

[Slice]

Men det är tufft som bara den, det måste jag säga! Så otroligt många lägen i livet som är förknippade med att lägga in en pris under läppen… Kom igen nu!!!!!!!!!!!

[Slice]

Har bestämt mig för att återfall inte finns denna gång, få se hur det går…

[Slice]

Ok jag kör på, hör upp!!
Inse att snus är en knegardrog! Japp, om allt går på en räkmacka, så skulle din strävan av att pula upp en grovsnus inte vara så påtaglig. Är du lärare, pappersarbetqte, byggnadsprojektledare, politiker, föräldraledig, industriarbetare,… vad är du?

Hur går det?

[Slice]

Första lördagsmorgonen utan snus i mannaminne, känns oförskämt bra!
Kämpa på alla där ute!

[maffe]

Gillar det du skriver, bra jämförelse med ” värkarbetet” jag tröttnade på att känna mig som munnen var ett träsk, efter 23 års lössnusande. Den här gången har jag slutat på riktigt. Även om snusmonstret är en jävligt motståndare!! Bra jobbat slice!!

[Slice]

Tack Maffe!
Har varit på långpromenad i solen med fru och barn, detta utan mullbänk under läppen, vilket aldrig tidigare har hänt. Gick bra faktiskt!

[Slice]

Jag är positivt förvånad, har lyckats undvika att börja missbruka ”substitut” för snuset, något ökat kaffeintag möjligen. Tidigare gånger har jag börjat tugga tuggummi (inte nikotin) som en besatt, men nu är jag inte sugen. Intressant…

Det känns att det sätter sig lite på psyket. Är lite orolig att jag har varit en annan person under alla år jag har snusat än den jag hade varit utan. Snuset gör ju att man ”härdar ut” lite lättare, man kan ta en jobbig situation lite mer med en klackspark med putande läpp… Har jag blivit passiviserad? Bäst att inte nojja mer över detta i onödan. Det är ju som det är , helt enkelt!

Kämpa på alla!

[Slice]

Jag har tänkt att jag när jag slutar snusa ska köpa mig själv en fin present, dels som morot för att nå i mål, dels som belöning för att ha lyckats med något riktigt bra, men dels som lite utpressning mot mig själv, det borde bli en högre tröskel för återfall om man har kostat på sig en belöning för att ha lyckats. Har tänkt mig en fin och lite ”onödigt” dyr klocka, varje gång jag bär den så skulle jag ju påminnas om orsaken att jag köpte den. Ironiskt nog är jag inte lika sugen på klockan nu som innan jag slutade, antar att det har med dopaminnivåer och därmed allmän osugenhet att göra…

[Författare]

Inlägg