Slutsnusat – igen

[Gubbvaden]

För ganska exakt åtta år sedan, i slutet av mars 2009, slutade jag snusa efter 14 års kedjesnusande. Jag hade gjort flera misslyckade försök med både nedtrappning och nikotinläkemedel innan, och det var först när jag läste Allen Carrs bok ”Äntligen icke-rökare” (fullt tillämpbar även på snusare) som polletten föll ner. Jag blev som hjärntvättad, och tyckte mig ha sett igenom hela nikotinbluffen. Det var inte ens svårt att sluta. Visst gick jag runt med ludd i skallen och kort stubin ett tag, men det var fullt hanterbart och jag minns att jag var så glad över att äntligen vara fri.

Under de år som gick var jag helt säker på att jag inte skulle börja igen. Det fanns inte på kartan, jag var fri och skulle fortsätta vara fri. Ribban låg så högt en ribba kan ligga, och jag mådde bra. Började med långdistanslöpning, avancerade på jobbet och hade plötsligt mer pengar att röra mig med.

Ett ödesdigert misstag i höstas vände på allting. En cigarrnörd var på besök och vi drack öl och vin och whisky och så vidare, och jag tyckte det såg så sofistikerat ut när han puffade på sin feta karibiska rulle. Så jag delade en med honom.

Det nikotin man får i sig av en halv cigarr är väl knappt mätbart, och jag upplevde varken någon kick eller något sug efter mer. Det gick veckor utan några problem. Men det fanns ett problem, och jag såg det inte på en gång: ribban var sänkt. Aldrig mer var plötsligt inte tillämpbart. Jag hade klivit över. Och ett kliv över ribban gör att den sänks; den blir lättare att kliva över igen.

Det blev ett par cigarrer till, och på fyllan en kväll i januari blev det en cigarett. Jag fick tidernas nikosnurr och kräktes som en räv. Det var inte särskilt trevligt alls.

Men nu hade det lilla monstret vaknat, dessutom. Det som bor i oss nikotinister och talar om för oss att det skulle smaka fågel med lite mer nikotin. I kombination med att ribban låg på golvet igen blev allt som allt alltid blir. Nu sitter jag här och snusar.

Allen Carr skriver ”det finns ingenting som heter bara en”. Jag ger honom rätt. Jag har grym respekt för detta faktum, ha det ni andra också! Har du slutat, så har du slutat. Slappna aldrig av i ditt förhållande till nikotin.

Nu tar jag tjuren vid hornen igen. Jag har läst om boken, och även om den inte hade samma hjärntvättande inverkan på mig den här andra gången vet jag av erfarenhet att bokens budskap är sant. Nikotinfällan är sinnrikt gillrad för oss, men det är inte särskilt svårt att ta sig ur den. Kunskap om vad nikotinberoende faktiskt är, och ett positivt synsätt, är allt man behöver. Det lilla monstret dör snabbt, på några dagar bara, och det stora monstret kväver man med kunskap och positivism.

11.27 i dag la jag ut min sista prilla. Nu är jag fri igen. Det kommer bli en rastlös helg, men i nästa vecka kommer det redan kännas bättre. Nu ska jag ge kroppen de endorfinkickar den egentligen vill ha och behöver, i stället för det gift som på sistone har kommit att ersätta dem. Jag ska börja springa igen, ta långa promenader i skogen här intill, basta, äta god mat och ta iskalla duschar och bad. Boosta hjärnan med kroppseget ”morfin”. Jag vet hur satans bra jag mådde innan skiten träffade fläkten. Tänker bege mig dit igen.

[Författare]

Inlägg