Tomrummet under läppen

[Jolinjo1]

Hej allihopa

Jag kommer använda det här som ett bollplank. Alla tankar kommer inte vara fina och det är mycket ångest som kommer visa sig. Det är ego-centrerat och handlar inte bara om snus. Kan lite kort dra bakgrunden av vad som ledde fram till beslutet att lägga ner nikotin efter 15 år. 2011 var ett fantastiskt år för mig, jag mådde genuint superbra och nådde fram till många mål. Träffade en tjej jag blev förälskad i, startade ett företag som rullade på över förväntan, livet var kul och varmt och bra saker drogs till mig. Så kom 2012 med sina motgångar, efter en intensiv vår där allt gick i 130% fick jag en slags utmattningsdeppresion i somras. Flyttade till min hemstad som jag aldrig gillat och där ingenting nånsin fungerat pga att en fin lägenhet stod tillgänglig. Mitt företag gick trögt som honung som fått stå för länge trots ansträngningar. Fick grå hår. Tjejen stack i höstas, hon tyckte jag hade förändrats och inte gav henne nånting, hon pallade inte att fortsätta kämpa med en deprimerad pojkvän helt enkelt. Ett löfte jag gav mig själv var att lägga ner snuset före 30. Är 29 idag och har hållit mig i nio dagar från snus, snittade en dosa om dagen de senaste 5 åren. Onico är en stöttepelare just nu. Många människor jag respekterar har gett mig rådet att sluta snusa och vill känna på hur det är att leva ett nikotinfritt liv.

Så hur har den här första tiden gått?

De första dagarna var inga större problem, fick en kick av att inte snusa. Kroppen skrek efter nikotin och det var skönt att säga nej, det blir inget. Var förvånad och tänkte, var det inte svårare än såhär haha? Det var de första dagarna…

Vaknar upp runt 05:00 varje morgon sedan tjejen drog och har svårt att somna om. Skillnaden blev att utan snus vaknar jag upp 05:00, genomsvettig varje morgon. Träning har hjälpt något oerhört, det tar udden av suget och ger ett par timmars frizon. Har fungerat dåligt i sociala sammanhang där jag normalt är glad och öppen, känner att jag har en stel, grå bubbla runtomkring mig och har svårt att delta på det sättet jag normalt gör. Detta oroar mig och var inte en faktor medan jag fortfarande snusade. Blir socialt tillbakadragen av abstinenssymptomen och söker inte kontakt på samma aktiva sätt. Vill stundtals smälla till saker, känner en ilska och en frustration som är förbannad svår att hantera.

Var hos en kurator igår och snackade om situationen. Hon ville sätta mig på SSRI direkt, ögona böj. Tror inte på en pillerresa. Mina problem är konkreta och har berott på händelser runtomkring mig. Får jag ordning på livssituationen igen (någonstans att bo i en annan stad, jobb, vänskap) löser sig helt plötsligt många knutar. Testade Sertralin 2007 och det tog nästan ett år innan jag hittade tillbaka till mig själv igen efter den resan. Så är inte lika övertygad som kuratorn om att SSRI är en god idé.

Det är lite där jag står och trampar idag. Snus var något jag bestämde mig för att börja med innan jag var mogen att ta det beslutet (14 bast), nu får jag en ny chans som vuxen att bestämma om jag vill ha det i mitt liv eller inte. Ger det en månad, 30 dagar utan snus och om det fortfarande är lika illa då som nu får jag göra en utvärdering.

[Ingmar]

Du gör det inte enkelt för dig, som ska sluta med nikotin i den situationen! Ska följa din ”resa” – jag är här då o då. Lycka Till!!

[cumulusnimbus]

Lycka till men tyvärr så går det inte att sluta snusa litegrann efter 15 års nikotinberoende…Nikotin är ett riktigt rävgift och för att tämja behovet krävs det att man är totalt målmedveten och fokuserad. Att utvärdera om en månad och bestämma sig sen är dödfött, du måste bestämma dig att sluta och mentalt intala dig att beslutet är definitivt och för evigt, annars får du garanterat svårigheter och faller tillbaka i snusbeteendet igen… Tiden mellan en och två månader är psykologiskt mycket jobbig och det är då de flesta brukar få ett återfall och sen ge upp,..

[Jolinjo1]

Ingmar – Tack för stödet och välkommen att följa resan. Det blir nog ingen räkmacka det här. Önskar dig detsamma och fortsätt kämpa (om du är i en liknande situation).

cumulusnimbus – Det som oroar mig är det sociala samspelet och att tappa gnistan i livet. Om sluta snusa gör det med mig måste jag utvärdera om jag hellre är snusare än snusfri. Behöver först få veta och känna hur det är att vara snusfri innan jag kan ta ett sådant beslut. Har tidigare tagit mig ur beroenden värre än snus så vet att jag har kraften att kämpa emot och lyckas besegra det här. Du har rätt i att motivationen är avgörande, man måste vilja det och göra det, varje dag – hela tiden.

Idag och igår har varit betydligt lättare än i fredags då nikotinsuget bubblade upp på en förlamande nivå. Känner mig rätt tom och tänker mycket. Inte så mycket på snus som på min historia, min framtid och relationer jag haft. Har en längtan, inte efter en specifik person utan mer efter känslan att dela världen med någon annan. När man är på samma nivå och ser på varandra och omvärlden med samma ögon. Det är vackert.

[cumulusnimbus]

Förstår hur du tänker, social kastrering är ett högt pris att betala men så illa ska det nog inte gå. Tyvärr så behöver du nog ge det mer än en månad för att utvärdera rättvist. De flesta mår riktigt psykiskt dåligt runt 30 dagar även om nikotinet sedan länge gått ur kroppen. De flesta kommer ut på den andra sidan gladare och mer sociala, men tiden det tar varierar. För mig kom en klar skillnad efter två månader, nu är suget mer sällsynt och helt hanterbart, såvida jag inte dricker flera koppar kaffe eller krökar på ordentligt. I de situationerna drar nikotinsuget igång på maxfart och kan sitta i i flera dagar. Träning fungerar bäst för att bli av med suget för mig som för många andra… I det stora hela vågar jag påstå att livsgnistan är större och jag fungerar faktiskt bättre socialt. Stressigt jobb och liv, för mycket kaffe och överdoserad på nikotin blir man lätt ryckig som en tjackpundare och blir så konstig att man lätt stöter bort andra människor.

Men det är för mig, vi är alla olika och reagerar inte nödvändigtvis likadant. Uppdatera hur et går regelbundet, vi är många här som förstår vad du går igenom. Det är en lustiger dans du gett dig in i Jolinjo1, du kommer inte att ha det tråkigt en endaste dag den närmaste månaden

[Jolinjo1]

Bra med råd från någon som redan varit där! Starkt av dig. En månad blir lite av en milstolpe. Blir peppad av det du skriver om ”den andra sidan”, inte förrän jag fått smaka på den kan jag veta om jag vill vara snusare eller inte. Ger det den tid det behövs.

……………………………………………………………………………..

Det har varit tufft nu. Vissa stunder är lite bättre men kan inte dölja eller förneka att jag är deprimerad. Har långt till leenden och spontanitet.

Snuset spelar en roll men det är mer min livssituation i allmänhet som rört till det. Avsaknaden av nikotin spelar flipper med belöningssystemet har jag förstått men hade andra saker varit på plats (jobb och hjärtat) hade det definitivt inte känts såhär tungt.

Utmaningar och motgångar är en bra sak, de är till för att antas och besegras. Just nu är det en sömnig jävla krigare som är ute och virrar på slagsfältet bara… Kämpar på… En dag kommer världen gå från svart-vitt till färg igen.

[Jolinjo1]

Några timmar kvar till 2-veckorsgränsen. Det är fett! Träning får allt att släppa. Matlusten är tillbaka. Vissa stunder har varit ruggigt tuffa, har gråtit, bankat i väggar och hoppats på bättre tider. Bakom abstinensen finns det dock en snubbe jag inte träffat på fett länge och som jag är jävligt nyfiken på att möta. Det var 15 år sedan jag fick äran att hänga med en snusfri version av mig själv.

När livet kissat på en ett tag är det ganska skönt att ge sig själv en utmaning, ska fan klara det här..!

[cumulusnimbus]

Det värsta är gjort nu, nikotinet är ur kroppen. Resten är bar hjärnspöken som ger upp så småningom. En i 1000 dagarsklubben på den andra sidan sa att 138 dagar var hans vändpunkt. Jag läste hela tråden och det verkar att stämma, inte ett snusjämmer sen dess.

Vi är förstås alla olika, så det finns nog stora variationer när brytpunkten nås. För mig som varit i snusträsket i 38 år så är brytpunkten ännu ej nådd efter 149 dagar. Personlighet, ålder, antal snusår, kondition, övrigt missbruk och mediciner spelar säkert in.

Grejen är att fatta att den dagen kommer till slut. Man blir rikare, snyggare, mer social, vältränad och framgångsrik i sitt arbete

[Jolinjo1]

Firar 3 veckor idag utan snus idag. Den senaste veckan var helt jävlig, har inte fungerat alls som människa men så igår när snön kom kändes det genast mycket bättre. Snö, liksom.

Har märkt att jag liksom många gånger flyttat över snusabstinensen till känslor av saknad för mitt ex (eller har svårt att skilja på saknaden av snus med saknaden av henne). Som att om bara hon kom tillbaka så skulle allt kännas bra igen vilket inte stämmer ett dugg med verkligheten. Var inte lycklig i det förhållandet och ingen av oss fick det vi behövde av att vara med varandra, ungefär som med snus alltså.

Nu har jag eventuellt ett bra jobb på gång utomlands, i ett land som snittar 20 grader året om och där snus inte finns i butikerna. Kanske precis det jag behöver. Vi får se…

[nybrocorner]

spännande utveckling med ev jobb utomlands och på ett snusfritt ställe

[Författare]

Inlägg