Tredje uppehållet

[Nickoman]

Nu är det dags att sluta, igen. Och det är faktiskt första gången jag tänker skriva av mej under processen. Sist jag slutade gick det faktiskt bra, till slut. Hade uppehåll i nästan 2 år. Vilket var en otroligt spännande resa. Intressant att uppleva hur sinnet förändras över tid och hur jag faktiskt till slut blev helt ”återställd” och slutade tänka på snus.

Min resa började som festsnusare för ca 15 år sedan. På den tiden var snus något coolt och med lite alkohol i kroppen kändes snusen som en extra boost. Såklart var det kompisar som bjöd, och dom var mer än villiga att låta mej smaka. Hade det inte varit för det sociala med att sitta tillsammans och dricka öl med en snus under läppen så hade jag aldrig börjat. Till saken hör att jag i tonåren aldrig provade nikotin alls. Utan det var först i tidiga 20-års åldern. Lite onödigt tycke jag själv efter att jag blivit fast i skiten. Att börja så sent.

Det var egentligen bara de första två åren som jag jag en ”stolt” snusare. Alltså att jag identifierade mej med det, och tyckte det var en skön livsstil. Men sen blev det mer och mer frustrerande. Jag insåg sakta men säkert att jag inte kunde sluta när jag hade tröttnat på det. För det första började jag bli orolig för tandköttet, och det blev jobbigt med andedräkten. Men väst av allt är oron. Oron över att vara utan. Tänk om jag glömmer dosan. Tänk om den tar slut vid fel tillfälle. Det började bli jobbigt att sova, äta och borsta tänderna. Alla aktiviteter som innebär att man måste vara utan snuset en stund blev problem. Det kändes onödigt att äta eftersom jag förlorade värdefull tid att suga åt mej av nikotinet. Och det hände ofta att jag hoppade över tandtråden, för det har ju HELA 5 min! Ytterligare 5 minuter utan snus blir bara för jobbigt. Nä, jag skippar tandtråden igen…

Som ni förstår är jag en storsnusare. Ca en dosa portionssnus om dagen. under de senaste 13 åren har snusandet enbart varit destruktivt och något jag velat sluta med. Och nuförtiden snusar jag enbart för att slippa tända av, slippa huvudvärken, slippa tomheten och slippa bli deprimerad.

Jag vet vad jag har framför mej, och det kommer bli svårt. Men min taktik är att jogga när det känns som värst. Och såklart skriva fler inlägg här.

Nu kör vi!

[Författare]

Inlägg