Jag har nu varit snus/nikotinfri i drygt två veckor. För det mesta funkar det fint. De fysiska effekterna (trötthet, luddigt huvud mm)försvann efter bara ett par/tre dagar. Det kändes till en början som att detta inte skulle bli så värst svårt, men det är nu, efter ett par veckor som jag på allvar börjat sakna min gamle vän. Det är nu jag blir påmind om varför jag tyckte det var gött att snusa i början.
1. När jag var trött på jobbet, i skolan, i valfritt socialt sammanhang så tog ja bara en snus, och vips så fungerade jag som en supermänniska (fick jobbet gjort, hängde med på föreläsningen, föll inte ur diskussionen).
2. Jag slapp äta godis och annat otyg som bara får mitt blodsocker att gå bananas, och tänder att gå sönder. Därmed inte sagt att jag var tvungen att äta godis, men det blev lätt på det viset.
3. (Denna är på sätt och vis kopplad till första punkten.) Snuset förbättrade avsevärt min förmåga att kunna fest och ha kul under alkoholpåverkan till långt in på småtimmarna. Alkohol kan få mig att bli väldigt trött i förtid under en kväll.
4. Det var ju så jävla gött att snusa! Om man bara bortser från all nytta man kan ha av snus så är det ju, efter en del avskalning, själva ruset/lugnet som är det skönaste. Är det ändå inte nyttigt för människan att ha ett behov som man enkelt kan tillfredsställa? För den psykiska hälsan.
Jaa.. jag vet inte vart jag vill komma med detta. Tror mest att det är ett slags förvirrat rop på hjälp. Dessa saker snurrar nämligen runt i mitt huvud ganska ofta numer.
Sätt mig på plats. Förklara att/hur jag fått allt om bakfoten. Källan som jag fick mitt pepp ur precis när jag slutade har sinat.
/Sture
.
