Vill inte leva med snusandet mer

[Alexander0606]

I stora delar av mitt vuxna liv har jag rökt och snusat i perioder. Flera gånger har jag slutat och flera gånger har jag hamnat där igen. Snusandet för dock fram sidor hos mig som jag avskyr och som annars inte kommer fram. Jag tycker inte att snusandet är så hemskt, men jag tycker att de sidor som det framkallar hos mig är hemska.

Min nuvarande sambo tyckte inte om att jag snusade. Hon var orolig för min hälsa, tyckte att det luktade illa och menade att beroende generellt signalerade att man inte har kontroll över sitt liv. Jag lät mig övertalas och lovade att sluta. Nu i efterhand förstår jag att hennes oro inte var ett särskilt starkt skäl, men det spelar mindre roll just nu. En period senare, kanske ett par år, så började jag att smygsnusa. Jag blev beroende igen och snusade ganska stora mängder. Detta förutsatte många lögner, mycket smusslande och mycket skam. Sedan blev jag påkommen. Ännu mer skam, kris i relationen, och efter en tid försoning och ett nytt försök. Samma sak hände det andra gången. Massor med smusslande, undandflykter, lögner. Vår relation och min självkänsla blev på nytt sämre. Återigen blev jag påkommen. Den här gången blev det en än allvarligare kris men efter många om och men gav min sambo mig ett nytt försök. Den här gången träffade jag en terapeut, jag skrev dagbok, jag började träna, jag drack vatten regelbundet etc, jag ansträngde mig verkligen. Jag blev också kvitt snusandet, och ljugandet för en lång period. Efter några år, i våras, började jag igen. Vi fick barn ungefär ett år tidigare. Relationen var redan ansträngd: lite sömn, mycket jobb, mycket lite sex, många bråk. igår blev jag påkommen igen. Min sambo är nu av förklarliga skäl utan hopp, tillit och har redan sagt att hon vill att vi separerar.

Nu sitter jag här och förstår att vad jag än intalar mig själv eller min sambo så kommer det vara effektlöst och tomt. Jag har svikit mig själv, min sambo och till viss del även min dotter. Jag har ljugit och isolerat mig från andra i mitt snusande. (Igår kände ingen överhuvudtaget till mitt snusande). Kanske separerar vi. Då kommer jag att leva utan min partner (som jag fortfarande älskar), utan att träffa min dotter så ofta, med en stor dos skam. och varför? För snuset? Jag känner mig som en heroinist.

Jag är fruktansvärt besviken över mig själv. Min enda chans är att verkligen sluta den här gången och att aldrig börja med ljugandet, smusslandet och falskheten igen. Kanske får jag en sista chans, men då är det verkligen den sista. Och när jag tänker på det så är snuset det onödigaste och minst försvarbara i mitt liv. Jag vill inte leva med snusandet mer, och jag vill inte ljuga och smussla mer.

[Författare]

Inlägg