[apt]

I månad snusfri!

Svintufft. Svårt att koncentrera sig fortfarande. Känns som man har ett spännband runt huvudet, som spänner mer och mer ju längre dagen går. Somnar bara jag blundar för länge. Vaknar tidigt.

Löpningen har avtagit lite, kör nu mer normala pass. Det behövdes ursinnig urladdning i början för att få upp endorfiner. Behövs fortfarande endorfiner, men är inte lika känslig.

Så för att summera;

1 vecka – CHECK!
1 månad – CHECK!

Återkommer 30 juni om jag kan, då har jag klarat mitt nästa delmål på tre månader.

Ha det det bra tills dess och glöm inte att återfall bara är en prilla bort!

[apt]

Tack för omtanken 🙂 Vid tidigare försök att sluta snusa har jag gjort motsatsen; öst i min kilovis med onyttigheter och mått betydligt sämre än med snus. Just nu springer jag i behaglighetstempo (ca 5 min/km) i 7 km i princip varje dag. Belöningen efter ett sånt pass i form av endorfiner gör att jag inte tänker på nikotin under nästa dag…

Jag lyssnar dock väldigt noga på kroppen.

Nu går jag in i radiotystnad igen!

/Dag- och kilometerräknaren

[apt]

En vecka klar! Det kliar bakom ögonen, kan inte fokusera blicken, helt yr och virrig och ryckig. Det svider under läppen, precis som om kroppen reagerar på att nåt saknas där. Koncentration lika med noll. Puls ca 40 slag per minut.

Det _enda_ som lindrar abstinensbesvären är löpning. I spåret tänker man inte på snus en enda gång. Har sprungit 37 km under den här veckan, i princip varje dag. Kommer fortsätta – det är precis som att träningen blir belöningen för slutandet. Andra gånger jag har försökt sluta har jag ersatt snuset med nånting annat – godis etc. Den här gången gör jag inte så, jag bara slutar snusa och tränar istället. Inga konstiga regler.

Återkommer när det gått en månad, 30 april, som är nästa delmål. Den här gången kommer det att gå vägen. Lycka till alla andra; jag läser vad ni skriver.

[Författare]

Inlägg