Hej alla tappra slutare och kloka veteraner.
jag har blivit ombedd att skriva en text om att sluta snusa till ett läromedel för högstadie och gymnasie, och sitter som bäst och jobbar med texten nu. Tanken är att det ska vara en personligt hållen text, för att, tja, skapa en närmare och mer personlig koppling till ämnet. Så den bygger ju på mina upplevelser, även om jag tänker att många nikotinister nog kan känna igen sig. Det kommer även finnas texter i läromedlet av bland annat forna narkomaner och spelmissbrukare.
Jag bifogar texten nedan, sådan den ser ut just nu. Ni får gärna läsa och komma med synpunkter. Och klura gärna på om ni hade tyckt den varit intressant att läsa när ni var tonåringar.
PS: någon som har aktuell prisuppgift på General White? Sitter just nu i stuga långt från närmsta inköpsställe.
Okej, here it comes…
Tid. Det är så sjukt när jag tänker på det. I femton år var jag beroende av nikotin, först som rökare och sedan som snusare, och det största hindret för att sluta framstod alltid som tid. Under många år förmådde jag helt enkelt inte – eller vågade inte – klämma in ett fullständigt stopp med allt vad det skulle kunna innebära av abstinensbesvär, humörsvängningar och koncentrationssvårigheter. Det kunde ju påverka jobbet, eller kärleken, eller någon fest, eller vad det nu kunde vara som kändes oöverstigligt just den månaden.
I stället ägnade jag oceaner av tid åt att mata beroendet och att alltid se till att ha en dosa på fickan. Tog snusen slut klockan 23.30 en vardagskväll så kunde jag mycket väl cykla till macken två kilometer bort, även om det var mitt i en film. Tid att fortsätta missbruka fanns det uppenbarligen gott om, tid att sluta verkade omöjligt att hitta. Detta trots att jag djupt och innerligt velat bli fri från nikotindjävulen i flera år.
När jag till slut tog mig i kragen och spottade ut den sista snusen – för 284 dagar sedan när detta skrivs – så var det just tid jag sett till att ta mig. En hel helg till att börja med, ensam i ett lånat hus för att slippa förvandlas till ett monster bland familj och vänner. Min stora plan för att härda ut abstinensen stavades tv-spel. Jag hade fixat ett par av den säsongens bästa rollspel och tänkte att det skulle bli lite gött, också, att spelnörda en hel helg. Eller hur. Så här skrev jag ett dygn in i avgiftningen i min sluta snusa-dagbok (ett hett tips för slutare, jag skrev dagbok på ett sluta snusa-forum och fick stor draghjälp av andra slutare):
“24 timmar! Just nu är jag väldigt, väldigt snussugen. Inte så mycket för smaken, utan för att det verkligen känns i kroppen att jag behöver nikotin för att återställa balansen. Känner mig ryckig och sprättig, skulle vilja ha typ ett trumset att banka mig trött på. Min plan var att tiden skulle galoppera iväg medan jag satt och lirade tv-spel. Men nu när jag sitter här, så har jag inte tillräckligt med ro i kroppen för att kunna koncentrera mig på spelen. Det var en missräkning. Nu kryyyper tiden fram. Musik, högt, kanske kan funka. Något tungmetalliskt.”
På något sätt tog jag ändå mig igenom den där första helgen, trots att spelen mest blev liggande i sina förpackningar. Och även om de dagarna var rätt vidriga – för mig var abstinensen som starkast de 40 första timmarna – så har det efteråt varit väldigt värdefullt att ha de minnena att plocka fram när snussuget vaknar till. För kampen var förstås inte slut där. Den första helgen följdes av två veckor då sömnen gick fullständigt åt skogen, följt av runt tre månader som fortfarande var jobbiga men på ett lite mer ojämnt sätt. Det var då jag upptäckte hur viktig plats snusen haft i olika vardagssituationer. Alltid hade snusdosan åkt fram, oavsett om jag ville ta udden av en jobbig situation, belöna mig själv för en bra insats eller kanske bara köpa mig några sekunders betänketid. De månaderna kändes det ibland väldigt tomt utan snus i livet. Efter det började det bli lugnare.
Och vinsterna har varit många. Förr hade jag alltid kalla händer, nu är de påtagligt varma. Förr kändes hjärtat ofta stressat, det upplever jag inte nu. Jag sover bättre än jag gjort på många år. Det är som om en kemiskt spetsad pigghet bytts mot en naturlig trötthet. Tandköttet ömmar inte längre. Och det var rena uppenbarelsen när smaklökarna vaknade till liv igen några dagar efter snusstoppet. Jag minns att jag plötsligt började skratta när jag åt korv stroganoff, för det var så löjligt gott. Dessutom är det rätt fint att ha 1500 kronor mer att göra av med varje månad (räknat på en General White om dagen).
284 dagar betyder inte att jag är helt ur elden än. Men jag saknar inte snus längre. Snarare är jag förbluffad över att jag lät ett gift diktera villkoren så länge. För det finns betydligt roligare grejer att ägna sin tid åt än att pilla upp saker under läppen hela dagarna.
