Forumsvar skapade
-
Tack Van Quijote och Jimmyg!
Hade tänkt skriva mer de senaste veckorna, men det har varit rena vab-infernot här hemma i nästan en månad nu, med två kids som varvat sjukor. Bläh, detta är första gången jag verkligen fått känna på vad begreppet vabruari kan innebära.
Jag har nu precis passerat 4 månaders nikotinfrihet, och jag känner mig stark i övertygelsen att fortsätta på den nikotinfria vägen. Det känns också som att kampen ändrat lite karaktär. Nu var det ett tag sedan jag senast övermannandes av något riktigt kraftfullt sug, och jag har inte direkt fantasier om smaken eller känslan av snus längre. Men däremot kan jag ibland känna ett slags tomrum när mitt tålamod blir hårt prövat eller jag blir ordentligt stressad, ett tomrum som jag vet att en prilla snabbt brukade fylla. Varenda gång och alltid.
Det, börjar jag förstå, är en del av den långsiktiga kampen. Att hitta nya sätt att hantera situationer där snuset innan var med, nästan omärkligt, och lindrade, slog av kanten på frustrationen eller gav ett par sekunders betänketid medan dosan fiskades upp ur fickan.
När jag tänker på det är det ju ett rätt märkligt beteende, att hela tiden ha en prilla till hands så snart barnen trotsar, sambon är irriterad över nåt, chefen kallar, en ny räkning landar på hallmattan eller vad det kan vara. Det är bara att göra tankeexperimentet att ersätta varje sån prilla med en liten snaps, så ser man att snusandet är en rätt konstig, tveksam och alarmerande frekvent syssla.
Skriver nog mer på det här spåret framöver, tänker jag, för det är mycket där min brottningsmatch med nikotinet befinner sig just nu. I att hitta nya grepp och strategier till situationer där snuset innan var inblandat, menar jag.Dag 47. Inte så mycket nytt att rapportera. Funderade en stund idag över mina tidigare, misslyckade, försök att sluta med nikotinet. Med de försöken i minnet kändes det rätt stort att jag nu, denna gång, snart varit nikotinfri i 50 dagar. Har aldrig kommit så här långt tidigare. Och som jag känner det just nu har jag verkligen ingen lust alls att släppa in nikotinet i mitt liv igen.
En god vän som varit både snusare och rökare, men lyckades sluta för några år sedan, uttryckte det rätt bra härom dagen. Han pratade om det djupa självförakt han kände de där sista åren när han fortsatte suga i sig nikotinet dag ut och dag in, trots att han mådde sämre av det och egentligen var dödstrött på både snusen och ciggen.
Att bli fri från det självföraktet måste ju vara en stor hälsovinst i sig.
